Akilovs gärning en läxa för samhället
Nyligen dömdes det brittiske medborgaren Darren Osborne till 43 års fängelse för att i början av juni förra året utanför en moské i Londonförorten Finsbury Park ha försökt döda så många muslimer som möjligt.
Hans vapen var en tung skåpbil.
Osbornes mordiska framfart slutade med att många människor skadades svårt, men antalet dödsoffer inskränkte sig till ett. Enligt hans anhöriga hatade den 48-årige fyrabarnspappan från Wales muslimer.
På kort tid hade han radikaliserats genom kontakter med högerextrema grupperingar som English Defence League och Britain First, den senare mest känd i omvärlden för att USA:s president Donald Trump har delat en del av deras gravt rasistiska och islamofobiska filmer.
När Osborne greps, efter att ha räddats av den lokala imamen från att lynchas, hävdade han att det han gjort rättfärdigades av vad han sett i en BBC-dokumentär om hur en grupp flickor hade utnyttjats av ett gäng britter av pakistanskt ursprung. Domaren i målet avfärdade hans förklaring om muslimer som ett legitimt mål som ovidkommande.
Det som var avgörande var att Osborne frivilligt hade låtit sig inspireras och ledas till att begå sitt terrorbrott av de krafter som bidrog till hans radikalisering.
I dag ställs en annan fyrabarnspappa inför rätta, anklagad för terrorbrott. Även Rakhmat Akilov bestämde sig för att sprida död och skräck omkring sig på Drottninggatan i Stockholm i april förra året efter att ha radikaliserats.
Men till skillnad från Osborne hade Akilov lärt sig att hata västerlandet som ”… dödar muslimer utan att ta hänsyn till våra bröder, våra barn, våra systrar som dör där, mödrar dör där …”.
Strofen är hämtad ur en renskrift av en video han spelade in med sin telefon, och som återges i förundersökningsprotokollet. Lite längre fram säger han: ”… allt jag vill säga är att det svider i mitt hjärta när jag ser hur alla muslimer i Levanta, Iraq, Afghanistan, Libyen, Burma dör. Om vi ska vara tysta då kommer de otrogna att kasta sina bomber på oss också.”
Osbornes och Akilovs motiv är till sitt innehåll diametralt motsatta men till sin innebörd ändå identiska.
De har hatet, terrorn och döden gemensamt.
Det går inte att hävda att Osbornes brott skulle vara mindre allvarligt på grund av den uppskruvade stämning som rådde i Storbritannien efter Manchesterbomberna och knivattacken vid Borough Market i London. Med Akilovs bild av muslimers utsatthet är det i sammanhanget inte annorlunda, vilket inte heller ursäktar hans gärning.
Likafullt är Akilov unik och i flera avseenden ett undantag. Det faktum att den nu 40-årige uzbeken agerade via telefon och på så sätt fick ledning nära nog i realtid, det vittnar om förekomsten av ett direkt samband med inspiratörerna som saknas i den 48-årige walesarens fall. Osborne, däremot, var en enskild aktör som bestämt sig för att låta sitt hat förkroppsligas i ett terrordåd, en radikaliserad ”ensamvarg” i högerextremismens och islamofobins tjänst. Han hade inte varit i klammeri med rättvisan tidigare, och inte avsatt några större spår i sociala medier. Lite eller inget talar därför för att de brittiska myndigheterna skulle ha haft en chans att stoppa honom innan han satte sig i bilen och körde mot Finsbury Park.
Men Akilov ingick i en grupp om cirka 2000 våldsbejakande islamister som Säpo menar finns i Sverige. Han hade funnits på polisens radar. Att han dessutom befann sig illegalt i landet och skulle utvisas, talar för att han, i ett läge där polisen och övriga myndigheter hade fungerat som det är tänkt, inte skulle ha haft möjligheten att röra sig så fritt och planera sitt dåd under så lång tid som nu blev fallet.
I det avseendet är rättegången mot Akilov inte bara ett sätt att utmäta rättvisa, vilket är nödvändigt, utan också en del av en process där hela samhället har en svår läxa att lära.
