Åkervall: Vi får så tråkiga politiker som vi förtjänar

Ledare

”Vore det inte bra om våra politiker vågade visa lite mer känslor? Om de någon enstaka gång medgav att de inte kan svaret på en fråga? Eller att de har begått ett misstag? Om de helt enkelt visade sig en smula mänskliga?”

Artikeln publicerades 24 juni 2015.

Jag vet inte hur många gånger den senaste tiden som jag mötts av ovanstående resonemang, senast häromveckan i samband med riksdagens partiledardebatt.

Det har alltid funnit denna romantiska längtan efter mänskliga politiker. De som är som du och jag. Med våra fel och brister. Med känslor, humor och gärna en stor portion självdistans. Kanske nu mer än någonsin.

”Är inte alla politikerna exceptionellt tråkiga för tillfället?” grimaserar en bekant. ”Det är bara Jonas Sjöstedt och Annie Lööf som sticker ut, och det om något säger väl något om nivån på de andra.”

Visst kan jag hålla med om att det var något stelt och robotlikt över partiledardebatten, i synnerhet över moderaternas Anna Kinberg Batras framträdande. Men så är hon ny på posten också. Också Stefan Löfven såg spänd ut. Tonläget dem emellan var högt och det var tydligt att de vill visa på konfliktlinjerna mellan de politiska alternativen. De har fortfarande inte lärt känna varandra i sina nya roller och det märks.

Samtidigt har jag svårt att inte se det utifrån min gamla horisont, ur politikernas och partiernas perspektiv. Det senaste året har varit det mest dramatiska i svensk politik i modern tid. Hopplösa valresultat, budgetkaos, nyvalsutspel, decemberöverenskommelser, partiledarbyten, löftesbrott, prickningar av ministrar i KU. Det är hela havet stormar i svensk politik och kan man då verkligen anklaga partiledarna för att vilja sitta stilla i båten? Läget präglar det politiska samtalet. Mycket står på spel.

Konsekvensen har blivit att svensk politisk debatt just nu reducerats till en tävling i regeringsduglighet och i denna tävling existerar bara en gren: Vem som är bäst på att hantera svensk ekonomi? Istället för en stark debatt om rättvisa och solidaritet begränsar i synnerhet Socialdemokraterna sig till vad man upplever som ”säkra frågor”.

Stefan Löfven drog exempelvis på sig skrattsalvor i riksdagsdebatten när han gjorde konststycket att svara på en fråga om extra mattetimmar från Kinberg Batra med ett långsökt resonemang som landade i att Moderaterna varit dåliga på att hålla ordning på ekonomin. Ett påstående som för övrigt antagligen ligger ljusår från vad väljarna har uppfattat.

Det är som bekant mänskligt att fela. Ändå är det tveksamt om Löfvens lapsus renderade honom några folkliga pluspoäng. Vi längtar efter okonstlade och uppsluppna politiker, men sanningen är att det alltid är vanskligt att bjuda på sig själv i politiska sammanhang. Vi är stränga mot våra politiker. Att medge att man inte kan svaret på en fråga kan lika gärna uppfattas som inkompetent. Att skämta kan lika gärna fördömas som oseriöst. Att svamla i en debatt betraktas som svagt eller löjeväckande. I nio fall av tio kölhalar medierna de företrädare som avviker det allra minsta från den statsmannamässiga, kontrollerade, pålästa och småtrista politikerrollen.

Det finns otaliga exempel på när det slagit fel (tjuvringningar, köttberg, hästpartners, rakade pungar, handväskdebatter, obetalda licensavgifter och så vidare). Till syvende och sist handlar det om riskminimering. Du bär ett partis framtid på dina axlar. Vad vill du att debatten ska handla om: pudlar eller politik? Valet torde vara enkelt. Vi får de politiker vi förtjänar. Hellre tråkig än uthängd.