Åkervall: Det är sockernormen som det är fel på

Ledare Artikeln publicerades

Häromdagen var jag och familjen på kafé och fikade med släkten. Vi firade att svägerskan fyllde år och alla gick för att handla något att äta. ”Kaffe och något bakverk”, löd instruktionen. Själv hade jag precis tränat och var vrålhungrig. Jag beställde därför istället en fisksoppa.

Till kaffet efteråt avböjde jag bakverk. Inte för att jag går på diet, är allergisk mot några födoämnen eller av princip inte äter några sötsaker. Jag var mätt helt enkelt.

Ingen big deal, tänkte jag. Det är trots allt familjen och jag är vuxen. Alla får väl göra som de vill, jag är 42 år och så vidare.

Trodde jag.

Livlig diskussion utbröt runt bordet. Upprepade frågor om varför jag inte ville ha ett bakverk. Rynkade pannor, granskande blickar. Var jag sjuk? Mådde jag dåligt? Jag såg vad de tänkte: Är hon inte väldigt smal? Har hon drabbats av en ätstörning?

Det blev ett jäkla tjat helt enkelt. Det tedde sig tydligen fullkomligt obegripligt att jag på något rutinartat vis inte ville klämma i mig en moussetårta eller halloncheesecake.

Till slut kände jag mig mer eller mindre tvungen att äta en chokladbiskvi för att få slut på diskussionen.

Få saker tycks provocera oss så mycket som när någon direkt, eller indirekt, ifrågasätter våra laster.

Bullfatet går runt på fredagsfikat och alla rycker till när någon tackar nej. Sedan ska det trugas eller gärna kommenteras på något sätt. Det himlas på ögonen åt hurtbullar och friskusar.

Med alkohol är det likadant. Tackar du nej till vin på en middag kan du genast räkna med att behöva förklara dig. ”Kör du?” Alternativt tror folk – om du är kvinna och i fertil åder – att du är gravid. Möjligen spekulerar man i det tysta om att personen ifråga kanske har problem med alkohol.

Normen är att vi ska dricka alkohol och äta sötsaker. Allt annat är apart, misstänkt och kräver förklaringar.

”Säg att du har svamp i tarmarna”, föreslog en väninnan som också tänker en del på vad hon stoppar i sig. ”Då lär du få tyst på dem.”

Och det är ju en intressant idé förstås. Fast egentligen tycker jag inte att jag ska behöva säga någonting. Det är normen det är fel på. Inte mig.

Många betraktar mig säkert som ganska hälsosam. Jag tränar flera gånger i veckan och på senare år har jag börjat fundera på kosten. Inte för att jag vill bli smal. Jag är helt tillfreds med hur jag ser ut. Jag vill framförallt må bra, känna mig stark och frisk och prestera i min idrott.

Socker, snabba kolhydrater och processad mat skapar inflammationer i kroppen och gynnar varken muskeltillväxt, återhämtning eller humöret.

Här lämnar vår moderna matkultur en del att önska. Marknaden svämmar över av produkter som innehåller raffinerat socker. Det är knappast någon överraskning att fetma och diabetes typ 2 håller på att bli en av vår tids största folksjukdomar.

Vill man vara konspiratorisk kan man säga: socker säljer. Att öka sockerhalten är ett relativt billigt sätt att få människor att köpa ens produkter. Socker är dessutom extremt beroendeframkallande. Hela vår organism är ju gjord för att leta efter födoämnen med socker och fett. Det är svårt att avstå. Jag lyckas verkligen inte alla gånger. Och vill väl inte heller om sanningen ska fram.

Värst är det för barnen, de är de mest utsatta och har svårast att göra kloka val.

Propagerar jag för en sockerskatt? Kanske, jag vet inte. Något kommer vi att behöva göra i alla fall och mattillverkarna kommer inte att göra det åt oss.