AKB:s regeringsambition kostar på

Ledare Artikeln publicerades
Svensk kärnkraft står fortfarande för en mycket väsentlig del av den stabila elförsörjningen. Den måste värnas. Samtidigt vill regeringen fortsätta att subventionera vindkraften med miljardbelopp trots att den redan går kraftigt back - förutom att den förfular och bullrar. Energiförhandlingarna riskerar nu att skapa en farlig spricka i Alliansen.
Foto:Fredrik Sandberg/TT
Svensk kärnkraft står fortfarande för en mycket väsentlig del av den stabila elförsörjningen. Den måste värnas. Samtidigt vill regeringen fortsätta att subventionera vindkraften med miljardbelopp trots att den redan går kraftigt back - förutom att den förfular och bullrar. Energiförhandlingarna riskerar nu att skapa en farlig spricka i Alliansen.

De redan halvt kraschade energiförhandlingarna oroar inte bara för att de sätter Sveriges konkurrenskraft i fara. Alliansens överlevnad hänger också på en skör elledning.

Exakt hur spelet ser ut i den parlamentariska energikommissionen vet vi inte.

Men vi vet att Anna Kinberg Batra, mån om att inte mer än absolut nödvändigt utmana det tålamod kärnkraftsfientliga centerpartister visade när Maud Olofsson ingick energiuppgörelsen med Fredrik Reinfeldt 2009, som Moderatledare har som primärt mål att hålla ihop Alliansen för att kunna stå redo att bilda regering efter valet 2018.

Det förutsätter att Centern och Annie Lööf, redan pressad att svänga i migrationspolitiken, fortsatt sitter still i båten.

Vi vet också att Anna Kinberg Batra av samma skäl vill fortsätta att bygga den ansvarstagande statsmannaprofilen. Det var därför Moderaterna ingick försvarsöverenskommelsen med regeringen i fjol och det är även därför partiet sitter kvar i energikommissionen.

Men detta överseende med riskfylld sakpolitik från regeringens sida hade inte Liberalerna och Jan Björklund om försvaret och nu inte heller om landets framtida energiförsörjning. Sedan 23 maj deltar L inte längre i samtalen. ”Vi får inte längre någon inbjudan”, säger Jan Björklund.

Att en uppgörelse brådskar beror primärt på det tryck som kärnkraftsbolagens ägare har satt genom att hota/lova stänga samtliga reaktorer redan år 2020 om inte den särskilda så kallade termiska effektskatten, som infördes år 2000, tas bort. Den skatten, i kombination med låga elpriser generellt, har gjort kärnkraften olönsam.

Miljöpartiet har redan tvingats ge sig om effektskatten, den försvinner. Striden står nu om de så kallade elcertifikaten ska bli kvar även efter år 2020, vilket ger kraftiga subventioner till framförallt vindkraften.

Liberalernas begripliga kritik går ut på att detta indirekta miljardstöd till just vindsnurrorna hotar slå ut kärnkraften, som i fjol stod för 34 procent av elproduktionen. Vindkraften svarade för tio procent.

Miljöpartiets och Socialdemokraternas hållning till kärnkraften blir allt mer märklig. Den nya, fjärde generationens reaktorer öppnar för en mycket enklare, billigare och säkrare produktion. Och vindkraften är inte bara ekonomiskt tveksam. Den landbaserade delen är kraftigt miljöpåverkande och förfulande. Energileveransen är dessutom svajig och väderberoende.

Ett produktionsöverskott av kärnkraft i Sverige borde också tilltala miljöpartister som vill stänga brunkolsgruvor i till exempel Tyskland. Även tyskar vill nog köpa svensk kärnel hellre än rysk naturgas.

Men det som pågår i energikommissionen berör således så mycket mer än värnandet av billig, säker och miljövänlig elproduktion. Där sker just lika mycket positionerande inför valrörelsen.

Den tidigare öppet kärnkraftsvänlige Stefan Löfven känner förstås att den redan svårt tilltufsade regeringspartnern inte gärna kan köras över igen och energiminister Baylan kallar Liberalernas krav ”billiga politiska poänger”.

Nej, snarare grundar sig dagens hotande haveri i att Löfven inte redan i valrörelsen och i regeringssamtalen med MP gjorde tydligt vad som gäller för hans parti. Nu sitter han i rävsaxen. ”Besvärande obeslutsamhet”, har Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling så träffade beskrivit statsministerns hantering.

Men priset för Anna Kinberg Batras statsmannaambitioner riskerar också att bli högt. Utan gemensam energipolitik inte mycket till Allians 2018. Är det just detta Löfven spelar på?