Adaktusson: Regeringen skadar Sverige utrikespolitiskt

Ledare
Artikeln publicerades 9 september 2017.

I söndags morse vaknade världen upp till allvarstyngda rapporter om ännu en nordkoreansk kärnvapensprängning. Denna gång handlade det om provsprängning av en vätebomb med kapacitet att förgöra och förinta bortom all fattningsförmåga.

De första mediekommentarerna till det dramatiska som inträffat handlade naturligt nog om den nordkoreanska kommunistregimens nyckfullhet och om det direkta hotet mot grannländerna Sydkorea och Japan. Säkerhetspolitiska experter som intervjuades underströk nödvändigheten av politiska åtgärder och sanktioner mot de styrande i Pyongyang.

Så uttalade sig även utrikesminister Margot Wallström. I Sveriges Radios Godmorgon Världen gavs hon tillfälle att analysera situationen och fördöma det handlande som de facto hotar världsfreden. Men istället för att göra just det skiftade hon fokus, innan hon ens nämnt Nordkorea talade hon om - USA.

Utrikesministerns resonemang som likt ett buddhistiskt mantra upprepades var att USA måste lugna sig, USA måste ta ansvar, USA måste förhandla - och den amerikanske presidenten är oberäknelig. Så lade hon till att eftersom Sverige faktiskt har en ambassad på plats så kan svenska UD vara behjälpligt med att förmedla kontakter.

Det är självklart så att USA har en strategisk nyckelroll i det som nu pågår kring Koreahalvön. Självklart är det så att USA:s president har ett ansvar för att en redan djupt allvarlig konflikt inte ytterligare trappas upp. Men att framställa USA som ett större problem än den ondskefulla regim som oförblommerat hotar världen med massförstörelsevapen är inte värdigt en svensk utrikesminister. Särskilt inte om hon ser sig själv som potentiell medlare i denna allvarliga konflikt.

Margot Wallström må vara en erfaren politisk företrädare, men som utrikesminister agerar hon som ståndaktig företrädare för den socialdemokratiska sjuttiotalsvänstern. Sin politiska analys och verklighetsuppfattning delar hon med Pierre Schori och Maj-Britt Theorin.

Detta illustreras väl genom stödet till den omdiskuterade FN-resolutionen omett ’kärnvapenförbud’. Inga länder som har kärnvapen stödjer resolutionen, inte heller några av Natos medlemsländer. Hur en FN-resolution, utan stöd av de berörda parterna, skulle kunna göra någon som helst skillnad är svårt att se.

Samtidigt blir konsekvenserna för svensk del betydande. Risken är uppenbar att Sverige som nation fjärmar sig från de västliga demokratiernas försvarssamarbete inom Nato och i en tid av terrorhot och tilltagande rysk aggression uppfattas som förespråkare för ensidig europeisk nedrustning.

Till detta kommer att utrikesministerninte berett frågan på sedvanligt sätt inom regeringskansliet. Uppenbarligen har detta lett till att det skurit sig i relationerna till försvarsdepartementet och dess chef, Peter Hultqvist. Vapenvila i just denna konflikt proklamerades dock häromdagen när det meddelades att regeringen låter en statlig utredning hantera meningsmotsättningarna. En förmodad slutsats är att utredningens slutsatser presenteras på andra sidan valet.

För oppositionsföreträdare ingår det i uppdraget att lyfta fram regeringens och enskilda ministrars politiska felslut. När det gäller utrikespolitiken och Sveriges förhållande till omvärlden är detta uppdrag särskilt viktigt.

Oavsett om det handlar om Margot Wallströms sjuttiotalsnostalgiska vänsterpolitik, eller som i valrörelsen 2010 om Mona Sahlins krav på avveckling av alla amerikanska baser utomlands, så är det nödvändigt att lyfta fram konsekvenserna. Det är också centralt att påminna om att Sverigeär fördragsbundet att samordna sina ställningstaganden inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Att opponera är viktigt, i själva verket är det en demokratisk skyldighet. Desto mer beklagligt då att allianspartierna samfällt saknar viljan att avsätta den regering som inte minst utrikespolitiskt skadar Sverige.