Adaktusson: Regeringen ser inte behovet av att EU talar med en röst mot Putin
Fri rörligheten som har bidragit till samverkan och försoning mellan folk och nationer – till integrerade marknader, stärkt konkurrenskraft och ökad tillväxt och välfärd.
För att samarbetet ska fungera över tid krävs både att medlemsländerna samordnar politiken på de områden som stärker Europa som helhet, och håller tillbaka samordningen och överstatligheten i frågor som inte har överstatligt mervärde. Den svenska regeringen gör i bärande delar av politiken närmast tvärt om.
I Europaparlamentet sitter jag i transportutskottet och utrikesutskottet. Det har gett mig en möjlighet att reflektera över vissa förhållanden i Sverige och jämföra dem med övriga EU-länder, inom ramen för de politiska områden som behandlas i dessa utskott.
När det gäller utrikespolitiken finns ett tydligt behov av en gemensam europeisk röst. Inte minst med tanke på det förändrade säkerhetsläget och oron i vår omvärld. Idag är också Sverige genom fördrag bundet att verka för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Ändå prioriteras inte samarbetet. Istället görs försök att lansera Sverige som en ”oberoende röst” och den centrala arenan för utrikespolitiken förflyttas till det av vetorätten helt handlingsförlamade FN.
När det gäller transportpolitiken så avviker Sverige även här kraftigt från de övriga medlemsländerna. I EU ses mobilitet och transporter som en nödvändig förutsättning för ett starkare Europa. En god välfärd och starka demokratier förutsätter rörlighet av varor, tjänster och människor. I Sverige verkar transporter tvärtom ses som ett problem. I praktiken underkänner regeringen den samordnade EU-politiken om klimatmålen när de inför extra kostnader på transporter. Med på förslagslistan från den rödgröna regeringen finns exempelvis kilometerskatt och flygskatt. Sedan tidigare har ett system som automatiskt höjer bensin- och dieselskatten kommit på plats, trots att vi redan har en av världens högsta drivmedelsbeskattningar. Att Sverige fortsätter höja kostnaderna för transporter skadar naturligtvis vårt lands förutsättningar att vara en naturlig och integrerad del i den inre marknaden på transport och logistikområdet.
Att regeringen inte ser detta är illa. När de blickar ut över Europa drar de istället helt andra slutsatser. Då är det inte behovet av en gemensam europeisk röst mot Putin, eller europeisk konkurrenskraft som prioriteras. Överst på regeringens EU-agenda har ända sedan regeringsskiftet 2014 istället välfärdsfrågorna stått. Nog så viktiga frågor, men knappast en angelägenhet för EU.
Frågan om överstatlig välfärdspolitik har denna mandatperiod aktualiserats av EU-kommissionens planer på vad man kallar ”en europeisk pelare för sociala rättigheter”. Kommissionen föreslår att EU-länderna enas om en gemensam programförklaring vad gäller social- och socialförsärkringspolitiken, samtidigt som skarp lagstiftning på föräldraförsäkringsområdet föreslås (vilket bland annat skulle innebära att Sverige tvingades införa ytterligare en pappamånad).
Att stegvis flytta över den här typen av frågor till EU-nivå är dels fel i sak, dels underminerar det medborgarnas förtroende för unionen. Därutöver tar det viktig energi och tid från de stora gränsöverskridande utmaningarna.
Regeringen försummar de områden där EU-samarbetet skapar som mest mervärde, och lägger istället kraften på politiska områden där EU helt saknar relevans. Det är svårbegripligt.
