Resor 2009-01-13 | Uppdaterad 2009-01-13
Sinnebilden för en öken är böljande sanddyner och kamelers passgång.
När vi traskat upp till toppen av den högsta sanddynen här i Tinfou i sydöstra Marocko, ser vi mycket riktigt en minikaravan komma emot oss ledd av en traditionellt blåklädd berber.
I Marocko, öster om de höga Atlasbergen där snön ligger kvar på topparna en stor del av året, börjar Sahara. Men trots att vi hittar både sanddyner och kameler är öknen inte alls så sandig som man kan tro. Den domineras i stället av kargt, sanslöst vackert stenlandskap, där klippor och grus bildar intrikata mönster på en färgskala som rymmer allt från blek khaki, till mörkt rött och ärgat grönt. Där ovan är himlen nästan alltid djupt blå.
Det bästa sättet att uppleva detta är med bil, så att man kan stanna när man vill och bara njuta av vyerna, det vackra vädret och tystnaden.
Ett par mil söder om Tinfou med sina sanddyner, slutar den utmärkta asfaltvägen. Här börjar den väglösa öknen och det krävs jeep eller kamel för att komma längre. Nu är det dock inte mycket idé att fortsätta eftersom gränsen till Algeriet är stängd sen många år tillbaka.
I stället vänder vi norrut igen, in i Drâa-dalens sköna, tio mil långa men bara någon kilometer breda oas där vattentillgång året runt får hundratusentals dadelpalmer att trivas.
Huvudort i dalen är Zagora, berömt för att producera Marockos bästa dadlar, kanske stod de på julbordet nyligen? Det visar sig finnas massor av sorter när vi stannar och frågar en av försäljarna längs vägen, alldeles intill kasbah Oulad-Âtmane, en av de bäst bevarade av dalens många befästa byar byggda i soltorkad lera blandad med halm.
Många av dem är bebodda än idag, lätt att förstå när man besöker någons hem – de tjocka lerväggarna och arkitekturen som får luften att cirkulera håller temperaturen nere sommartid och kylan ute på vintern.
Strax norr om Zagora finns ett utmärkt museum i en kasbah, tydligt skyltad från vägen, om man vill se hur folk traditionellt lever. Missa inte chansen – det slår en hur exotiskt livet är här jämfört med i Europa.
Staden Ouarzazate är huvudort i denna del av Marocko. Här är chansen god att springa på Leonardo DiCaprio eller någon annan Hollywoodkändis, speciellt om man har råd att ta in på lyxhotellet Berbère Palace. För det är där som stjärnorna bor när de spelar in storfilmer som Arn, Kingdom of Heaven eller nu senast Body of Lies, med just DiCaprio och Russel Crowe i huvudrollerna.
Numera finns två stora studior strax utanför stan, båda går bra att besöka. Men många av inspelningarna görs ute i öknen med de mäktiga bergen som fond. Faktum är att var och varannan storfilm med handlingen förlagd till mellanöstern görs just här.
Ouarzazate är en bra bas – härifrån kan man lätt göra utflykter under en vecka. Vill man se mer sand än i Tinfou, styr man kosan en dagsresa åt nordost, via staden Erfoud till Merzouga, där Marockos största sandöken finns, med dyner på över 150 meter.
Todraklyftan är ett annat måste, två–tre timmars bilfärd norr om Ouarzazate. I omgivningar täckta med palmer döljer sig en djup klyfta. Där den är som mest dramatisk reser sig bergssidorna lodrätt 300 meter med bara en 20 meter öppning emellan. Stanna några timmar och se ljuset förvandla bergssidorna när solen flyttar sig över himlen.
Bara någon mil väster om Ouarzazate, längs den gamla, nu knappt farbara vägen över det 2.260 meter höga Tizi n’ Tichka passet ligger kasbah Ait Benhaddou, den grannaste av dem alla, med en självklar plats på Unescos världsarvslista. Många turister hittar hit, men det förtar inget av upplevelsen – en hel stad i röd lera, på en bergssida med de snötäckta bergen bakom.
Johan Öberg
TT Spektra
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74