• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Foto: Jan Pettersson

Media missade Schlaugs scoop

Intervjun 2009-05-18 | Uppdaterad 2009-06-09

Foto: Jan Pettersson

Näsvis? Ja, det får man nog nästan säga om fritänkaren, författaren, BT-krönikören, Elvis-specialisten och förra språkröret Birger Schlaug.

Däremot sticker han hemskt gärna ut hakan – och idag har han förverkligat en av sina livsdrömmar, att bli en fri och självständig skriftställare.
En intervju med Birger Schlaug bjuder, precis som fallet var under hans aktiva politikertid, garanterat på goda möjligheter att få underhållande små anekdoter och oväntade reflektioner på pränt.

Säkert även en och annan begreppssaltomortal eller uppfriskande oförskämdhet riktad mot såväl politiska motståndare som sympatisörer.
Naturligtvis går inte heller Miljöpartiet de gröna säkert för nålstick från sitt forna språkrör.

– Kritik är demokratins livsluft, det är kritikerna som för samhället framåt. Hur hade det gått med bilarnas avgasrening, kärnkraftssäkerheten och klorfria blekningsmetoder om inte det varit för att alla möjliga människor käftat och protesterat, frågar han sig.

– Mycket sämre, så klart. Det finns väl knappast en lag i Sverige som inte grundar sig på protester och civil olydnad av sådant slag, svarar han omgående på sin egen fråga.

Härmed levererar han en slags programförklaring om sig själv.Naturligtvis vill han vara just en sådan fristående samtidskritiker sin för utvecklingen framåt.
Skrivandet sysselsätter honom en stor del av arbetsdagen. För närvarande ligger fyra bokprojekt på skrivbordet, varav ett helt nyligen avslutats i sin första skrivfas. Därtill ska debattartiklar, bloggar på den egna hemsidan och regelbundna krönikor i Katrineholms-Kuriren, Etcetera och Borås Tidning förfärdigas.

Du har alltid gillat att skriva, vilka är dina tidigare erfarenheter?

– Ja du, det är faktiskt så att jag i 20–25-årsåldern författade lättsamma tjejnoveller av den typ som finns i Mitt livs novell, för ett danskt förlag som jag glömt namnet på. De publicerades under pseudonym i veckotidningar, det var ett sätt att försörja sig sedan vi flyttat ut från storstaden till landet.

– En DN-journalist fick nys om detta under min språkrörstid och la ned mycket arbete på att avslöja vilka noveller jag skrivit, men lyckades inte identifiera dem.

– Det fanns inget komprometterande i dem, men det hade varit ett kul avslöjande. Jag menar, jag som tidigt hävdade att jag var feminist och så hade jag hållit på med att skriva noveller, säger Birger Schlaug och ler belåtet. Den karamellen behövde han aldrig bjuda på.

Schlaug gästar Borås för att hålla en föreläsning om Elin Wägner, en av hans stora idoler och förebilder. Och får direkt erfara att han är en mycket välkänd person i staden.

– När jag står och tittar på Pinocchio kommer nästan omgående en välklädd äldre herre fram och säger ”är du Birger Schlaug och har du verkligen träffat Nelson Mandela?”. Det är ju helt osannolikt.

Schlaug har i hastigheten glömt att han för en tid sedan berättat i BT om sitt hastiga möte med frihetshjälten. Att han är noggrant läst som krönikör, det visste han redan.

– Reaktionerna från läsarna i Borås går inte att jämföra med något annat. Jag var under en period den som skrev allra mest på DN-debatt av alla, men jag fick kanske inte mer än fyra–fem brev eller mejl per gång.

– Däremot behöver jag aldrig kika på nätet om min krönika finns med i BT, det ser jag i mejlkorgen. Det kan komma ända upp till 20–30 inlägg per gång. Varför det är så vet jag inte, men det är jätteroligt.

Vilken skillnad är det att skriva idag jämfört med när du var språkrör?

– Vi som är krönikörer och ledarskribenter har det egentligen väldigt lätt, det är ju bara att tycka till. Det är något helt annat att formulera en debattartikel när du är ansvarig inför tusentals valarbetare. Jag gjorde förvisso en del rätt kraftiga utspel på min tid, men fördelen var att jag kunde partiet och visste var det hade sin själ. Och jag fick nästan aldrig skäll för vad jag skrev.

– Men visst är det lättare att vara frispråkig idag och vara kritisk mot sitt gamla parti.

Ja, varför gick du ur miljöpartiet egentligen?

– Det fanns flera skäl. Det var omöjligt för mig att acceptera att Sverige ska delta i EU:s internationella militära insatser i exempelvis Afghanistan. När språkrören tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly gick ut på DN-debatt och förklarade att ekonomisk tillväxt är nödvändig för att lösa miljöfrågorna passerades definitivt gränsen.

Men trepartisamarbetet etablerades under din tid, stod du inte för det själv?

– Nja, jag fick problem i slutet. Det var flera frågor jag ville vrida ett varv till, men framförallt handlade det om att vi skulle hålla oss till vårt regelverk för samarbetet, så att vi vet att vi sitter på ett sluttande plan om vi går utanför det. Det gjorde vi, men såg det inte, vi märkte inte att vi anpassade oss väldigt mycket.

Kritiken mot den eviga tillväxten och masskonsumtionen är själva fundamentet i Birger Schlaugs argumentation, i sina krönikor behandlar han ofta ämnet. Miljöpartiet borde vara den naturliga politiska kraften att driva en sådan debatt, men han menar att blockbildningen hindrar detta.

– Med två linjer i politiken och inget mer får vi tyvärr en dummare, intellektuellt undermålig politik. Skulle exempelvis miljöpartister kritisera konsumtionssamhället skulle ett antal sossar bli så upprörda att det inte skulle gå. Både Mp och V måste ta stor hänsyn till de socialdemokratiska väljare som lika gärna skulle kunna rösta borgerligt.

Birger Schlaug konstaterar att Sverige helt saknar en debatt om själva samhällsmodellen, till skillnad från exempelvis Frankrike och Tyskland. Själv går han med förkärlek tillbaka till den ekonomiska teoribildningens stora tänkare för att understryka sin tes att det inte är någon naturlag eller utvecklingskonstant som obönhörligen leder till masskonsumtionssamhället.

– Edmund Burke, John Stuart Mill och Karl Marx hävdade alla tre att när vi uppnått ett tillräckligt mått av materiell trygghet kan vi gå in i ett bättre samhälle, som ger oss mer tid och mindre arbete, med plats för andlighet som Mill sa, eller reflektion som Marx kallade det.

Men hur ska välfärden kunna säkras när tillväxtekonomin med alla sina brister inte längre är motorn i systemet?

– Jag ser inga problem, problemet är att lösningen glömts bort av ekonomerna, politikerna och journalisterna. En gång hette det att de vinster som gjordes när maskiner ersatte arbetskraft skulle komma människor till godo genom en produktionsskatt. Idag är det mänsklig arbetskraft som beskattas hårdast och maskinerna nästan inte alls – och detta går ut över service som vård och omsorg.

Schlaug medger utan omsvep att resonemanget kräver ett helt annat civilt engagemang för att bevara välfärden.

– Har man kortare arbetstid är det självklart att barnen är kortare tid på dagis. Och du ska som förälder ha tid att vara i skolan mer. Vi skulle få lösningar där vi sätter in vår egen tid för att skapa delaktighet istället för att bara betala skatt, det är ett slags grön ideologi.

Ser du ett hopp i att den klimatdebatt vi nu fått gynnar just den här sortens reflektioner om hur samhället ska utvecklas?

– Ja, det skulle man kunna säga, men risken är att den gör det för sent. Jag hör till dem som verkligen hoppas att forskarna har fel, för har de rätt verkar det vara nästintill för sent att komma tillrätta med detta.

– Om vi jämför klimatfrågan med utmaningen att få bort freonerna för att skydda ozonlagret så var det en enkel sak, bara att byta köldmedier. Nu handlar det om hela fossilbränsleekonomin, vi har aldrig ställts inför något större.

– Men jag tycker att man ska ge pengar till klimatskeptikerna, det ska forskas här också. Det finns seriösa forskare bland dessa och de måste också få utveckla sina teorier, säger Birger Schlaug i en stilenlig slutkläm.

Kritisk hållning var det.

Jan Lindsten
jan.lindsten@bt.se
Telefon: 033-700 07 44

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: