Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
750405 Serena Cinque
Intervjun 2008-10-25 | Uppdaterad 2008-10-27
Snart, kanske redan i vinter, har riksdagens etappmål om en vargstam på 200 djur uppnåtts. Vad som sker efter detta avgör djurets framtid i Sverige, enligt forskaren Serena Cinque som funnit stora brister i den förda rovdjurspolitiken.
– Vi står inför en allvarlig situation. När etappmålet är nått så saknas en politik för vad som ska hända i nästa steg. Men det tar ett år innan det finns en ny lag som reglerar detta.
Den 33-åriga italienskan, filosofie doktor i offentlig förvaltning på Göteborgs Universitet, inbiten stadsbo, uppvuxen i miljonstaden Rom, göteborgska sedan 2001, är inte en person som man i förstone associerar med blodtörstiga vargar, massakrerade får, hatiska jägare och militanta djurskyddare.
Hon flyttade rent av från Björkekärr i kanten av Göteborg till centralt belägna Majorna eftersom hon tyckte det var ”väl lantligt” på första stället.
Icke desto mindre, det är i de riktigt djupa skogarna och i de små, okända orterna långt från storstaden som hon bedrivit sitt fältarbete för avhandlingen ”I vargens spår”.
Kanske är hon i själva verket mycket lämplig för att peta i den nerviga vargfrågan.
– Ja, det tror jag själv, säger hon kaxigt. Jag är absolut ingen vargmotståndare, men jag är neutral. I Italien är vargarna inget folk tänker på, mina vänner tror mig inte när jag berättar att ämnet är jättekänsligt i Sverige.
– Då skrattar de och säger ”det är väl för att de inte har något annat att bekymra sig om, där välfärden fungerar så bra.”
Serena Cinque reste till Sverige efter genomförd masterexamen i statskunskap på Roms Universitet med den bestämda avsikten att börja forska. Hon startade dock med att undervisa i italienska och lärde sig svenska snabbt, ”genom att prata och läsa”.
– Fast jag läste så mycket offentligt material att jag talade som myndigheterna skriver, skrattar hon.
2003 fick hon förslaget att forska om vargen ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Hon ställde sig först mycket frågande, men pusselbitarna föll på plats när hon deltog i ett kokande möte i Bohuslän, där varg börjat dyka upp och angripit tamdjur.
– Det var otroligt starka känslor, folk skrek åt myndighetspersonerna, allt var mycket laddat. Då insåg jag hur kontroversiellt och spännande detta är.
I sin forskning gjorde hon omfattande metodiska intervjuer med tjänstemännen som ansvarar för att rovdjurspolitiken verkställs, och med jägare och lantbrukare som fått känna av vargens återkomst i bygder där den varit borta i över ett sekel.
Hon fann att länsstyrelsen och naturvårdsverket hade ett så gott som omöjligt uppdrag: de skulle skapa ”acceptans” hos landsbygdsfolk för att ett historiskt sett avskytt rovdjur skulle få etablera sig i igen i sina ”naturliga utbredningsområden”.
Politikerna lämnade ifrån sig den heta frågan till länsstyrelserna och naturvårdsverket med väldigt få riktlinjer och otydligt regelverk och försköt därmed ansvaret nedåt.
Det är en klassisk metod för att rensa det egna bordet från ansvar i ett konfliktfyllt spörsmål.
– Tjänstemännen har goda kunskaper i biologi. Vi har en mycket väl genetiskt kartlagd vargstam, mycket goda inventeringsmetoder, men kunskapen om hur man ska kommunicera och föra dialog med människor är inte lika god.
Serena Cinque är kritisk mot att myndigheterna fick uppdraget att skapa ”acceptans”. Hon framhåller att det är olämpligt att myndigheter får rollen av lobbyister som ska påverka folk och få dem att byta åsikt.
Tjänstemännen uppfattades av de berörda därmed som politiskt ansvariga - och klyftan till de egentliga beslutsfattarna var för bred för landsbygdsborna att komma över.
– Jag menar att det är bättre att arbeta för ”tolerans”, säger hon och framhåller en parallell med sitt forna hemland, Italien.
Det här landet, som är både mindre till ytan och med en flera gånger större befolkning än Sverige, har en fast vargstam på cirka 800 individer, som lever i Alperna och i den centrala bergskedjan Apenninerna.
Varför går det i Italien som är så svårt i det större, glesbefolkade Sverige? Några svar är uppenbara: vargen har aldrig varit försvunnen ur faunan. Den traditionella herdekultur ger ett bättre skydd åt tamdjuren, med mera.
– Men här talar aldrig myndigheterna om acceptans, man arbetar för tolerans. Genom dialog och ersättningar vid skador ska de drabbade tolerera rovdjuren.
De italienska bidragen och ersättningarna är klart lägre än i Sverige, men det finns något annat: en lokal, närvarande myndighet i form av en mycket decentraliserad veterinärorganisation, som tamdjurägare enkelt och snabbt kan vända sig till och även få gratis rådgivning hos.
– I Italien uppnår man tolerans för rovdjuren på en sekundär väg, kanske man kan säga.
– Och det är inte så enkelt att man kan sälja in vargen med höga bidrag. En del personer som jag intervjuat har struntat i att söka bidrag och satt upp dyra staket på egen bekostnad. Däremot vill de kunna se en tjänsteman i ansiktet, de vill veta var vargarna finns och de vill kunna skydda sina djur.
Fick du några reaktioner från politiskt håll på avhandlingen?
– Nej, inte alls och det var en liten besvikelse. Antingen var man inte intresserad eller också tyckte man inte det var bra att uttala sig i ämnet. Så jag har inte hört något, inte heller från regeringen.
– Vi har inte heller som universitet blivit remissinstans efter Åke Petterssons rovdjursutredning. När vi frågade varför blev svaret att den tidigare handläggaren blivit sjuk, och liknande.
– Så jag vet ju inte riktigt om orsaken är att min studie innehåller kritiska slutsatser, som orsakat vissa problem hos myndigheterna.
– Men är det inte det som är meningen med forskning, att kritiskt granska vad myndigheter och beslutsfattare gör? frågar hon trotsigt.
Ofta sägs att vargfrågan fungerar som en slags metafor för andra konflikter - och detta instämmer Serena Cinque till fullo i.
– Ja, absolut. Det finns inbyggt i det hela en stor konflikt mellan stora städer och mindre orter, mellan stad och landsbygd – jag säger inte periferi, utan landsbygd, betonar Serena Cinque särskilt.
– Vargar blir en symbol för att uttrycka en allmän misstro mot och missnöje med myndigheter. Vi ser det väldigt tydligt i våra intervjuer med folk i Värmland.
En viktig insikt hon säger sig ha fått under resans gång är att livsmönstret på landsbygden i Sverige är så väsensskilt från det i större städer.
– Jag tror att många göteborgare faktiskt inte vet hur folk lever på landsbygden, man lever i två helt olika verkligheter. Det finns ingen motsvarighet till detta förhållande i Italien, där är hela landet liksom bebyggt.
Serena Cinque har påbörjat sin tvååriga så kallade post doc-period med nya studier - med fokus på rovdjurspolitik, så klart.
Nu följer hon upp de i våras inledda försöken i Värmland, där länsstyrelsen med nya metoder ska förbättra dialogen och minska riskerna för nya konflikter.
Här har bildats akutgrupper som snabbt kan rycka ut när vargar dykt upp. Bland annat jobbar man med särskild akutstängsling för att skydda tamdjuren i väntan på mer permanenta åtgärder.
– Vi har följt utvecklingen sedan dess och kan notera att det ser ut att fungera rätt bra. Nästa vecka inleder vi parallella intervjuer med besiktningsmän i Västra Götaland för att ta reda på hur de jobbar med kommunikation, så att vi kan jämföra.
Ett tredje län där man jobbar på ytterligare annat vis, eventuellt Dalarna, ska sedan hängas på studien.
– Vi ska ta reda på vad som fungerar bäst. I kommunikationen, dialogen och förankringen ligger själva lösningen på frågan, säger Serena Cinque trosvisst.
Kan man tro att vargfrågan ändå till slut blir en riktigt äktsvensk kompromiss, där parterna är ungefär lika missnöjda och själva vargstammen nödtorftigt baxats ut ur inavelns återvändsgränd?
Jag ställer aldrig frågan, den får bli min egen gissning. Från forskaren kommer väl, som sig bör, svaret först i slutsatserna...
Jan Lindsten
jan.lindsten@bt.se
Telefon: 033-700 07 44
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Erik Mattsson
erik.mattsson@bt.se
Telefon: 033-7000 792
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
