Han kan inte sluta samla

Men det fanns nog de som tvivlade, och de fick rätt, för Tommy Lindberg kan inte sluta samla. Fast numera handlar det mest om lastbilar.

Vad blev det av samlaren och museiägaren i Fristad? Det var det många som undrade sedan Tommy Lindberg köpt en gård långt upp i Skaraborg.

Hans samlingar i spetsfabriken hade blivit så omtalade att han fick ta emot bokade besök från både Volvo och antikprylsälskare.

Men så en dag fick han nog. Tommy Lindberg hade fått krämpor och ville trappa ned på samlandet och bli av med sin stora fabrik invid Viskan i Gingri.

– Vi åkte runt och tittade på många ställen och så fann vi det här, säger han.

Råglanda Östergården i Lyrestad, strax nordväst om Hova var till salu och Tommy Lindberg förälskade sig direkt.

Här skulle han njuta sitt otium som pensionerad samlare, ja lite skulle han väl ta med sig och syssla med.

Alla sina lastbilar i Fristad, jämte modellbilssamlingen behöll han och en del annat också.

Men resten. Allt från telefoner, tandläkarstolar, skrivmaskiner och gamla radioapparater till reklamskyltar och hårtorkar. Tusentals och åter tusentals föremål som han hade i museet, dem sålde han på auktion.

Att lastbilarna blev kvar är kanske inte så konstigt, för han är gammal åkare, liksom hans far en gång var.

Ändå såldes många bilar från spetsfabriken. Den gräddvita Mercedes-cabrioleten liksom den gröna Munktells 10-traktorn, som var rekvisita vid TV-inspelningen av Sparvöga.

Tommy Lindberg ville koncentrera sig på det han gillade mest, lastbilar.

Fast bara så där. Han skulle ju sluta som sagt.

Men en äkta veteranbilsälskare och samlare är som ju han är, och gillar man dessutom att plocka, skruva, svetsa och pyssla, ja då går det liksom inte att bara sluta.

Så nu är det fullt i ladorna på Råglanda Östergården – och inte bara där.

I det forna brukssamhället Gårdsjö, någon mil nordost om Lyrestad hittade Tommy Lindberg en övergiven fabrik som var till salu.

Rejäla utrymmen, för det hade varit en ganska stor träindustri och i dessa lokaler kunde Tommy låta samlingen växa.

Det vill nämligen inte ta slut, det blir bara mer och mer, lastbilar, bärgare, hjullastare, gaffeltruckar, paketcyklar, ja till och med en motordriven skottkärra.

Tro’t eller ej, men sådana fanns och Tommy Lindberg har viss förkärlek för det udda när det gäller maskiner och fordon.

När det gäller de senare har han också lyckats över förväntan och har idag en av Sveriges mest exklusiva samlingar av veteranlastbilar.

Liksom en del annat av det mest osannolika i fordonsväg.

Som den släpvagnsbuss han hittade i Gävle, och som häpnadsväckande nog kom från Borås, där den som ny köptes in av Alfredssons busstrafik.

Släpvagnen, som kunde ta ett 20-tal passagerare kunde kopplas både bak och fram på en riktig buss eller annat dragfordon och behövde därmed inte ens vända på linjen, den kopplades bara om.

Fiasko? Ja naturligtvis, och några släpvagnsbussar blev inte vanliga på våra vägar. Tommy Lindberg har den troligen sista i landet.

Det gäller nog också lastbilen av det amerikanska märket White, årgång 49, med elektrisk flaktipp, en sensation på den tiden.

Eller vad sägs om en jättelik Mercedes tankbil av typ LP 333, med fyrhjulsstyrd boggie som i folkmun fick namnet tusenfotingen.

Och då skall vi inte tala om sådana udda fordon som televerkets gamla mätbuss, en Volvo från 1942 som bara gått 715 mil.

I Fabriken hittar vi en välbekant bil från tiden i Fristad, den vackert rödmålade Dodge Brothers från 1934 som gått hos C.W. Johanssons mjölk-, ved- och koksaffär i Borås.

Mjölk, ved och koks, tänk er den kombinationen idag.

Bredvid står Tommys äldsta bil och en av de absolut äldsta lastbilarna i landet, en fullt körbar Medominee 51 från 1914. Till denna bil har Tommy fixat en vedvagn med boggie som väckt stor förvåning på veteranbilsträffar.

Sådana finns ju bara inte.

Raden kan göras oändlig, för Tommy Lindberg har över 60 lastbilar, samt dessutom flakmopeder, trehjuliga paketcyklar, italienska trehjulingar av märket Lambretta, släpkärror, gamla ombyggda hästvagnar, ja det som inte finns hos Tommy finns nog inte alls.

Det verkar inte heller finns ett enda skogsvrak som är för dåligt för Tommy att köpa, för att sedan ge sig på och renovera upp till närapå nyskick.

Det är lastbilschassier, huvar, inredningar, hjulnav, släpvagnar och trailers.

När man vandrar genom fabriken och hör Tommy Lindberg berätta så är det två frågor som tränger sig på.

Hur orkar han?

Var får han pengar ifrån?

Har du ärvt miljoner?

– Inte ett öre, allt jag lagt ut har jag arbetat ihop själv.

– Orkar? Det är kul. Jag har skoj när jag går här.

– Det här, säger Tommy Lindberg och slår ut med handen, detta är min ATP, men jag får aldrig ut den.

Av alla Tommy Lindbergs alla fordon är det två som sticker ut, både i skick, ålder och säregenhet – en postbuss och en scanialastbil som båda är de enda i sitt slag i världen.

Postbussen är inte helt okänd för BT:s läsare, den fanns med i Gingri och är lika fin nu som då. En Scania årgång 1929 som fram till 1939 gick som ambulerande postkontor i Norrlands inland.

En underbar bil – från de stora mässingslyktorna och in till den vackra träinredningen.

Men om denna unika postbuss, den enda i sitt slag i Sverige, har vi som sagt berättat tidigare.

Så låt oss därför snabbt gå över till Tommys nya kärlek, den enormt fina Scania Vabis, han hittade som skrot nere i Skåne och har renoverat upp i nyskick.

En högst ovanlig Scania, inte bara för det fina skicket, utan också för typen, den gjordes enbart i fem exemplar för att testa en ny åttacylindrig dieselmotor, som man på Scania ville prova lite hårdare än bara vid tester i bänk.

Hårda tester

Den raka åttan i gjutgods och lättmetall krävde utrymme så man fick bygga om en normalhuvad Scania till en riktig långnos, värre än den Volvo hade innan rundnosen kom.

De fem provbilarna, det var aldrig meningen att de skulle massproduceras, försågs med längre flakchassi och boggie för tunga laster.

Året var 1952 och bilarna fick typnumret LS 85.

Motorn var en hisklig dieselmaskin på 180 hästkrafter, vilket var en monstermaskin på den tiden.

De fem provbilarna gick med tung last i fjärrtrafik, exempelvis Stockholm–Göteborg och de var också utrustade med sovhytt.

Bilarna sparades sannerligen inte. Testet var tufft för man ville ju se vad de nya motorerna gick för.

Men proven skulle i två fall sluta olyckligt och kosta människoliv.

Märkligt nog hände båda olyckorna nästan på samma plats, en krock i Lyrestad och en i Finnerödja där två personer omkom sedan två lastbilar mötts på den smala riksvägen och touchat varandra så att provbilen kom över på fel körbana.

Kraschen blev fruktansvärd och föranledde många kommentarer i svenska tidningar som undrade om det var värt priset att ha tunga lastbilar farande på svenska vägar.

De skulle bara ha vetat hur utvecklingen skulle bli.

Provscanian blev skrot, men ramen klarade sig fast den blev skev.

Den ramen har nu Tommy Lindberg och tänker göra om den till en sexaxlad släpvagn till sin bil.

Men själva bilen då? Den hittade han i Skåne, där den mer eller mindre blivit skogsvrak, så det blev ett digert renove-ringsarbete för Tommy.

– Det tog mig 1.800 timmar att få den klar, men nu ser den fin ut, säger han, utan att skryta.

Nej, skryter gör han inte, för titta själva på bilderna av världens enda kvarvarande Scania Vabis LS 85.

Alla vann märke

Visste ni förresten att Scania en gång i tiden började som cykelfabrik i Malmö? Därav den skånska gripen som Scania har i sin logotyp.

– Den har en gång gått som kabelbil och kablar är just vad Tommy Lagt på det nybyggda flaket.

En långtradare som gick för bröderna Engman, Stockholm, medlem i ASG och med trafikbilstillstånd 931 A och registreringsnumret A 2320.

Fram sitter ett vackert guldmärke där det står att bilen gått 40.000 mil utan motorrenovering.

– Men det gav Scania till alla, 40.000 mil är ju inte speciellt mycket för en långtradare, skrattar Tommy.

Resten då?

Ja, Tommy har ju gjort bilen tidstypisk, även om ursprunget kanske inte hade just det trafiknumret.

Svår att svänga

Men papperen har han i behåll och de visar att en fabriksny Scaniabil av största storleken 1952 betingade ett pris av 51.500 kronor.

Men det var mycket pengar för en åkeriägare då.

Men Scaniavärstingen LS 85 blev aldrig mer än fem provbilar, sedan lade Scania Vabis ned tillverkningen till mångas besvikelse.

Vad orsaken var vet man inte, men troligen ansågs de inte tillräckligt lönsamma att producera.

Tommy bjuder på en tur i den väldiga Scanian, vars motorhuv är så lång att bilen nästan har svårt att svänga ned mot den vackra allén upp till gården.

– Hör ljudet, säger fotografen förtjust och visst är det imponerande när Tommy drar upp krämen i de åtta cylindrarna.

Världens enda i sitt slag kan verkligen visa musklerna.