Kultur&Nöje

White hittar rätt i gamla hjulspår

Om trista The Dead Weather var oroande för alla Jack White-fans så var buskis-samarbetet med Insane Clown Posse en direkt orsak till panik.

Kultur&Nöje

Det verkade som att Whites kärlek till kaos hade besegrat hans goda smak en gång för alla. Lyckligtvis visar hans första soloskiva på raka motsatsen.

Blunderbuss är ett steg tillbaka ner i den tidiga rythmnbluesmylla som White Stripes hämtade näring ur. För första gången sedan Raconteurs debutsingel Steady As She Goes låter det som att Jack White har riktigt kul med sin egen musik, och glädjen får hans rockriffsgeni att spinna på högvarv. På Sixteen Saltines återuppfinner han You Really Got Me-riffet för tiotusende gången och får det att kännas som den första. Im Bo Diddley! utbrister han i den löjligt svängiga Im Shakin, och det är svårt att säga emot.

De hjärtslitande folkballaderna som skänkte dynamik åt White Stripes bästa album finns även här i form av Hip (Eponymous) Poor Boy och det Nashvilleblåa titelspåret. Jack White har alltid haft nära till rockens rötter, men aldrig omfamnat dem så här kärleksfullt. Blunderbuss är en strålande solodebut som skvallrar om konserter värda en lång resa. Förhoppningsvis gör någon svensk festival den kortare snart.

Joel Sjöö