Kultur&Nöje

Vilks sysslar inte längre med konst

Lars Vilks fortsätter att gömma sig bakom konsten för skumma politiska syften. Men konstnär har han upphört att vara, menar BT:s Niclas Sennerteg.

Kultur&Nöje

Hamburg, 23 april 1949.
En samling jublande människor strömmar ut från den massiva domstolsbyggnaden på Sievekingplatz. I det ännu kyliga vårvädret flockas de kring en grånande herre som i triumf låter sig bäras på någons axlar.
Gratulationerna haglar över honom på grund av frikännandet, på grund av att han lyckats försvara den konstnärliga friheten. Som det heter.

Vad ingen i flocken på domstolstrappan tycks se är att mannen på axlarna egentligen redan är död, död som konstnär, ända sedan han nästan exakt 16 år tidigare började gå nazisternas ärenden. Bland hans gratulanter finns tidigare kollegor från de nazistiska filmverkstäderna.

Den uppburne mannen är ingen mindre än Veit Harlan, en av Tredje rikets främsta demonregissörer, som ligger bakom flera nazistiska och antisemitiska propagandafilmer. Den mest beryktade är Jud Süss (1940), som handlar om en diabolisk judisk finansman i Heidelberg i början av 1700-talet.

Filmer som Jud Süss har bidragit till de nazistiska judeförföljelserna genom att öka den tyska allmänhetens förakt mot judarna och sprida hat. I rättssalen har Harlan dock försvarat sig med att han inte var ansvarig för detta, eftersom nazisterna hade ”missbrukat hans konst”. Domstolen har tagit intryck och friat honom, för så brukar domstolar göra med nazistiska ogärningsmän i det fadda västtyska samhällsklimatet under åren strax efter krigsslutet. Allt ska sopas under mattan, blicken obekymrat riktas mot framtiden.

New York, 11 september 2012.
Efter att nyss ha talat på ett antimuslimskt möte i New York, på elvaårsdagen av terrorattackerna mot USA, står rondellhundens skapare Lars Vilks och mumlar inför svenska reportrar.
Han hummar om att han hört ”en del dumheter” på mötet, men han har ändå suttit tyst och inte protesterat. Förklarar att det inte är hans ansvar att ”recensera andras material”. Frågan hur länge han egentligen ska gömma sig bakom konsten parerar han med: ”Det kan man göra hur länge som helst.”

Vad Vilks inte har sett är att han är helt naken. Avklädd som konstnär. Slut.

Att jämföra Vilks med en mörkerman som Veit Harlan är måhända överdrivet, men de har en viktig sak gemensam. Genom att ställa sin förmåga i hatarnas tjänst är de döda som konstnärer.
Förvisso var Vilks fortfarande en konstnär när han gjorde rondellhunden, som uppfattades som kränkande av många muslimer. Han hade full konstnärlig frihet att skapa sitt konstverk även om det kan ses som ett dumt, onödigt, plumpt och billigt tilltag.

Vilks är inte en opportunist i förhållande till majoritetssamhället, det måste medges. Och konst behöver varken vara uppbygglig eller ens ha en mening, det är också sant. Men när Vilks uppfattar sitt deltagande på en uppmärksammad konferens med ökända muslimhatare som en del i ett konstverk framstår hans tankebygge som lika rangligt (och numera halvruttet) som hans stora konstverk Nimis på Kullahalvön.

När han utan att blinka låter sig förknippas med och utnyttjas av muslimhatare som SION (Stop Islamization of Nations) är han inte längre konstnär, utan en politisk aktivist, eller ännu värre, en simpel propagandist som försöker gömma sig bakom sin konst.
Till råga på allt försöker han förminska sin egen betydelse genom att kalla sig för en ”dålig provokatör” med ”obetydliga kontakter” inom islamfientliga kretsar. Det gör honom bara ännu ömkligare.