Vikten av att granska granskaren
Förra veckan sändes en skakande dokumentär i P1 om 25-åriga Frida som ”jobbat på krogen sedan hon var 14” men nu inte får några jobb och beskriver sig själv som fattig.
Reportaget är ett av flera som sänds under rubriken Kluvet land. Det är producerat enligt den granskande konstens alla regler. Ett samhälle som inte tar hand om sina medborgare. Ett offer som berättar om sin svåra situation.
Frida söker ”alla krogjobb” trots att hennes läkare säger att hon ska undvika den typen av arbete. Hon tappar i vikt och umgänge. Hon tvingas stjäla toalettpapper. Hon gråter.
Reportern Mona Masri säger i reportagets inledning: ”Jag känner igen henne, jag har sett henne på någon av barerna runt Möllevångstorget.”
Hon ”glömmer” att nämna att hon jobbat tillsammans med Frida på Sveriges Radio tidigare - de har till och med sänt program ihop.
En ofta ställd fråga: Vem granskar granskarna? I det här fallet har en bloggare och politiker vid namn Per Hagwall gjort det. Hans djupdykning i fallet Frida har gett SR:s trovärdighet en rejäl törn.
Det har inte blivit bättre av att SR raderat kritiska kommentarer om reportaget på sin hemsida eller att kanalansvarig nekar till att reporter och intervjuperson känner varandra sedan tidigare. Det senare framstår som extra löjligt när man på SR:s egen hemsida kan hitta en bild från 2008 som föreställer Frida i en radiostudio. Bilden är tagen av just Mona Masri.
Om man som lyssnare ska tro att reportern bara känner Frida till utseende från någon krog och det visar sig vara osant hopar sig följdfrågorna: Varför avsiktligt vilseleda? Vad har reportern för agenda? Går det att lita på resten?
Journalistik utan trovärdighet är som kycklingsallad utan kyckling. Det blir något annat. Innehållet håller inte vad etiketten lovar.
Reportaget förefaller vara okritiskt gentemot Frida. Vi ska tycka synd om henne. Att utelämna faktumet att Frida bor i en bostadsrätt är således logiskt, det hade inte passat in i en den hårdvinklade offerrollen. Medielogiken är given – ju mer extremt, desto bättre. Komplicerande faktorer är i vägen.
Man behöver inte överdriva eller undanhålla väsentlig information för att göra upprörande reportage – verkligheten är illa nog ändå. Nu handlar eftermälet om SR:s trovärdighet i stället för om situationen för Frida. Synd på en angelägen dokumentär.
