Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Skivor 2011-12-07 | Uppdaterad 2011-12-21
Vissa är inte gjorda för rampljuset. Ganska många egentligen. När Amy Winehouse gick bort i somras var det mitt under Utöya-tragiken.
Hon blev liksom avrundningen på en massa onödiga dödsfall, ett plötsligt kaos som visade upp människans mest ondskefulla tryne. Lioness går under rubriken Amy Winehouse tredje album, men hade säkert låtit helt annorlunda om sångerskan varit vid liv.
Det mesta är covers. Endast fyra låtar är inspelade efter mega-genombrottet Back to black från 2006, så det är svårt att höra vilken väg brittiskan egentligen skulle ta på uppföljaren som aldrig blev av. Ofärdiga album eller ihopkrafsat postumt material brukar oftast ge sitt eget betyg. Den röda tråden saknas även här. Liknande projekt är sällan homogena dokument över en artist utan snarare tillfälliga avbrott, halvseriösa tagningar och överbliven skåpmat.
Rapparen Nas inhopp på Like smoke känns både styltigt och lite intressant, men är i slutändan en av många transportsträckor på Lioness. Jag hittar ingen given pärla som Back to black. Det är snarare mycket välordnade experiment och testandet av olika stilar. Tio år gamla tagningen av Girl from Ipanema med funkiga trummor och släpigt nonchalant frasering är charmig och mest viktig eftersom den öppnade samarbetet med evige producenten Salaam Remi. Den håller sig i alla fall på mils avstånd från Astrud Gilbertos klassiska version. Midtempo-balladen Half time låter ruskigt likt Mary J. Blige och är en klar favorit. Låten är ett kittlande smakprov från samarbetet med The Roots-trummisen Questlove. Hennes sista inspelning i livet (Tony Bennett-duetten Body & soul) och Donny Hathaway-låten A song for you rundar av med ett sorgset skimmer.
Winehouse var lika mycket en stökig rocker som vilken Pete Doherty eller Bobby Gillespie som helst. Därför har hennes musik alltid blivit en bisarr kontrast till hennes självbrännande leverne. En städad version av en bångstyrig person som hyllar rockstjärnemyten och gav fingret åt det normala. Den ibland välbehövliga trasigheten är svår att spåra. Det var snarare hennes blödande hjärta som gav hennes musik särprägel.
Bäst är Winehouse röst som låter lika kaxigt uppkäftig och sensuell som vanligt. Hesheten är intakt. Nostalgin finns där och den brådmogna attityden likaså. Jag är osäker på om albumtiteln ska syfta på en lejonhona som offrar allt för familjen men det är kusligt passande.
Fredrik Söderlund
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74