Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Skivor 2011-10-05 | Uppdaterad 2011-10-19
Kafémusik. Det var mitt första intryck av Leslie Feists solokarriär.
Hennes debut Let it die var trivsamhet i sin renaste form. Med duktiga jazzinfluenser och den tralliga Mushaboom som hitsingel blev den en succé av tråkigast tänkbara anledning: det fanns inget att inte tycka om. Uppföljaren The reminder levererade en samling strålande låtar, men Feist lät fortfarande som att hon ville göra alla till lags. Men så kom James Blakes cover på Limit to your love. Den unge engelsmannen drog fram smärtan ur låten och gav hopp om en möjlig utveckling för Feist; bort från det ljusa och fräscha och in i mörkret. Metals är ett par rejäla steg vidare in på den vägen, och för mig hennes första verkligt angelägna album.
Jag vet inte vad som har hänt Leslie Feist sedan The reminder, men tanken om att en smärtsam separation funnits med i bilden är svårt att bortse ifrån efter att ha hört Metals. Bara inledningsspåret The bad in each other är så talande det bara kan bli. När hon till slut mässar When you comfort me / it doesnt bring me comfort actually i Comfort me råder det liksom ingen tvekan längre. I avslutande Woe be sjunger hon dessutom woe be for the girl who loves a songwriter, vilket lär dra igång indieskvallret om huruvida det fortfarande är Broken Social Scenes Kevin Drew som hon sörjer.
Man ska alltid akta sig för att romantisera lidande och jag önskar inte Leslie Feist något ont, men vad som än hänt tycks det ha varit precis vad hennes musik behövde. Bluesen löper som en stark ström genom Metals ödsliga öken. Den sipprar igenom de försiktiga arrangemangen för att då och då bryta ut i små stormar av kör och slagverk. Lyssna bara på Anti-pioneer, som låter som Burt Bacharachs The look of love med alla känslor vända ut och in.
Mitt i olyckan finns de självklara och omedelbart nynnbara melodierna kvar. Feist är en av nutidens allra vassaste melodimakare och Metals är proppfull av självklara sånghookar (Graveyard, Bittersweet melodies, The Circle married the line). Men här utgör de inte bara extra socker på kakan, och kontrasten mot saltet i texter och stämning får dem att lysa ännu starkare. Med Metals har Feist gjort en helomvändning som jag inte trodde att hon var mäktig. Faktum är att hon nästan fyller ut Cat Powers enorma och tillfälligt övergivna skor.
Joel Sjöö
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74