Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Skivor 2012-02-22 | Uppdaterad 2012-02-29
I dagarna sålde Mike Mogis-producerade First Aid Kit guld med ett sound som är 30 år äldre än de själva.
Samtidigt fortsätter en av hans gamla klienter att sträva i rak motsatt riktning, utan att komma särskilt nära vare sig ädla metaller eller tonårshjärtan.
År 2000 krönte Tim Kasher sin och Cursives karriär med Mogis-samarbetet Domestica, en hjärtutslitande skilsmässoplatta som fortfarande träffar rätt ett drygt decennium efter att emokajalen tvättats bort.
Där framstod Kasher som hela Bright Eyes-gängets förbannade och coola storebrorsa. Numera är han snarare killen som alla i familjen önskar ett stadigt jobb och en klipptid. I am gemini är en 40-årskris i rockoperaform. Kashner försöker desperat skaka liv i sin avsomnade emorock en sista gång genom att ge den så många oväntade och överladdade elgitarrchocker som möjligt, men lyckas bara framkalla något enstaka hjärtslag.
Som vanligt har Kasher byggt upp albumet runt en ramberättelse. På I am gemini kretsar sångerna kring två tvillingbröder som skilts åt vid födseln för att sedan vara med om en stormig återförening. I mina öron hade det lika gärna kunnat vara en tonsättning av den heliga Toran eller Lilla syster kanin går alldeles vilse. Tydligen innehåller bookleten en utförligt illustrerad genomgång av storyn och rollfigurerna. Den ingick inte i min digitala recensionspromo, så i likhet med de allra flesta som kommer att höra den här skivan kan jag bara bedöma skivan utifrån vad som kommer ut ur högtalarna: en outgrundlig, pretentiös röra.
Betydligt mer lättförståeligt är Kashners samarbete med Matt Bayles. Mastodon-producenten är förstås ett klockrent val för att skapa ett temaalbum där låtarnas essens består i riffstaplande och plötsliga taktartsbyten. Men det som funkar för ett extremt bra metalband gör det inte nödvändigtvis för ett mediokert indierockband. I am gemini låter följaktligen mest som att ett formsvagt Weezer har gjort en coverskiva med sina progressiva metalfavoriter.
Apropå covers finns det några rejäla blinkningar till andra verk här. The sun and moon börjar med ett tunt men tydligt hopkok av riff från Refuseds Shape of punk to come och följs av en version av Born to runs breakdown-nedgång i introt till Drunken birds. De små lånen är också den enda gången I am gemini får mig att vakna till, och den förhållandevis hyggliga öppningen är till slut det enda som håller kvar den svaga tvåan.
Joel Sjöö
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74