Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Regissören David Lynch debuterar som musiker med Crazy clown time, och BT:s recensent gillar det han hör.
Skivor 2011-11-09 | Uppdaterad 2011-11-16
På Youtube finns ett fantastiskt klipp där Lynchs hovkompositör Angelo Badalamenti spelar och berättar om hur Twin Peaks-stycket Love Theme skrevs.
De två satt vid pianot och Lynch beskrev miljön medan Badalamenti beskrev den i toner; ”vi är i en mörk skog, vinden blåser genom träden, månen lyser och ugglorna hoar, en flicka kommer mot oss, hon heter Laura Palmer och är väldigt ensam”. Det är intuitivt skapande när det är som allra häftigast, en känsla förverkligad så direkt och oförstörd som möjligt. Den förmågan är David Lynchs styrka, och anledningen till att han är lika intressant oavsett medium.
Under flera år har Lynch kokat ner sitt uttryck till allt mer begränsade format. Att utvecklingen från storproduktion till handkamera och animerade kortfilmer nu har börjat mynna ut i låtar är logiskt. Lynchs vurm för enkelt, klassiskt låtskriveri är en röd tråd i hans filmer och han bevisade sin egen förmåga med Julee Cruise skiva Floating into the night. För tillfället tycks musiken ha blivit hans huvudfokus, vilket höjt förväntningarna inför Crazy Clown time.
Det börjar alldeles strålande. Pinkys dream är perfekt Suicide-rockabilly, där Karen O gästsjunger på en vansinnesfärd längs valfri mörk motorväg. Electrosingeln Good day today låter som höjdpunkten på ännu ett Damon Albarn-projekt. So glad och Football game är isande mörk blues som slår Portishead respektive Tom Waits på fingrarna.
Men ett David Lynchalbum 2011 måste förstås också innehålla hans minst sympatiska element; flumvurmandet för den transcendentala meditationen. Strange and unproductive thinking är sju minuters vocodersnack om innerkosmiska processer. Den placeras bäst i det gemensamma medvetandets papperskorg, och med den dåliga trippen ur vägen växer Crazy clown time snabbt till en fascinerande helhet. Crescendot kommer i det avslutande titelspåret, som först låter som en parodi men utvecklas till ett återbesök i the black lodge, eller kanske behind the scenes-material från skräckorgien i Lost highway. Det är årets bästa skräckfilm hittills, och Crazy clown time är ännu en vandring djupt in i David Lynchs konstnärskap om den amerikanska mardrömmen. De flesta kommer att finna det outhärdligt. Vi andra går glatt igenom det röda draperiet gång på gång.
Joel Sjöö
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74