Revolt på äldrehemmet

Dråpliga situationer, vassa repliker och ett tempofyllt spelhumör är några av ingredienserna som gör föreställning så lyckad, en effekt bakom vilken man anar Eva Gröndals förfarna regi.

Schweizisk-svenske Erik Gedeon sysslar med både drama och musik, en kombination som uppenbarligen lett till fruktbara resultat, märkbara i hans ”sång-dramer”. Ett sådant hade för övrigt stor framgång i Malmö för ett par år sedan, där man satte upp hans ”möbelsaga” om IKEA och Ingvar Kamprad.

Evigt ung har emellertid ingen framträdande huvudroll utan handlar snarare om tillståndet hos en åldersgrupp, en äldre sådan. Året är 2052, kulturskymning härskar i landet, teatrarna har slagits igen, däribland Borås Stadsteater. En synbar illustration till detta är fondens medfarna järnjalusi.

Teatern är omvandlad till äldreboende, där en grupp ålderstigna skådespelare vistas. De övervakas av vårdarinnan Maria. Det är Maria Havrell (alla skådespelarna uppträder under sina riktiga förnamn) som med framgång gestaltar maktmänniskans förakt för de svaga och, värst av allt, hennes skymfligt överseende attityd mot åldringarna. Det är bland annat här komiken ligger, i kontrasterna mellan Marias närvaro och hennes frånvaro.

I förstnämnda scener är allt dämpat och disciplinerat, i de senare bryter den anarkiska livslusten fram. Här blir det rårock och Beatles, tango och sentimental mood, allt ägnat åt övertygelsen att åldrandet ingalunda saknar sådant som kärlek, längtan, livslust.

Musiken bidrar starkt till att skapa en fullödig föreställning. Inte minst gäller det ensemblens utomordentliga kvalitet som sångare. Här har teatern en potential väl värd att utnyttja. En annan sak som bör understrykas är den enastående publikkontakt som etableras, en sådan som ger extra nerv åt det dramatiska skeendet. Jag tror inte någon sådan närhet mellan scen och salong förekommer annorstädes, ej ens i Stockholm eller Göteborg!

Ibland framför de gamla skådespelarna teater i teatern, till exempel en rolig slap stick-scen med anor från Chaplins dagar. Eller man repeterar Shakespeare, något som utmynnar i ett Shakespeare-montage, där döden är det dominerande temat. För det finns naturligtvis ett ofrånkomligt allvar också, döden som den obegripliga och utmanande, ständigt närvarande. Gruppen av scenografer har tagit fasta på det i scenografin genom att placera ett golvur väl synligt, sinnebilden för förgängelse. Likaledes förekommer den ofrånkomliga hjärtstartaren och på pianot en gravurna. Dessutom hänger ett antal tavlor på väggen, föreställande teaterchefer från förr och nu. Också det kanske en påminnelse om att tiden går.

Man lämnar föreställningen i en märklig blandning av upprymdhet och vemod – och en hastigt påkommen undran över varför i hela friden gamla människor ofta betraktas med detta skamliga överseende.

Bo W Jonsson