Kultur&Nöje

Kaleidoskop av röster

Kultur&Nöje Artikeln publicerades

Horor, hallickar, torskar och poliser – alla får en röst i Clemes Meyers roman Im stein.

I ett tal inför den tyska återföreningen 1990 målade dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl upp en bild av blommande landskap (”blühende Landschaften”) i de östra delarna av Tyskland: de forna DDR-delstaterna skulle snart vara lika välmående som delstaterna i väst.

Clemens Meyer är författaren som sedan debuten med Als wir träumten (Medan vi drömde) 2006 verkar ha bestämt sig för att med sina romaner och noveller visa att Kohls löfte sprack, och det med besked.

Debuten var en mörk skildring av ett ungdomsgäng i Leipzigs slitna förorter. Alkohol, droger, arbetslöshet, fattigdom och våld var också centrala teman i novellsamlingarna som följde: Die Nacht, die Lichter (Natten och ljusen) och Gewalt: Ein Tagebuch (Våld: en dagbok), båda utgivna på svenska av Bokförlaget Daidalos.

När Meyer återvänder till romanformen med Im Stein (I sten) handlar det åter om livets skuggsida. Denna gång en obönhörlig utforskning av prostitutionsverksamheten i östra Tyskland efter återföreningen. Det är en mörk nedstigning i en tröstlös värld där våld är vardag, pengarna styr och de som utnyttjas hårdast är de prostituerade, vilka nästan alltid är kvinnor.

Romanen är ett kaleidoskop av röster. Horor, hallickar, torskar, poliser, politiker, hyresvärdar, Hells Angels-medlemmar och maffiabossar – alla kommer till tals. Meyer ändrar perspektiv och stil efter vem som berättar. Formen skiftar också: i ett kapitel imiteras moderna tv-seriers form, medan nästa skrivs protokollartat på byråkratiskt kanslispråk. Detta kalejdoskopiska berättande och ständiga skifte av perspektiv ger romanen – trots det tunga ämnet – en lätthet och ett frenetiskt driv.

I intervjuer har Meyer sagt att litteratur ska göra ont. Ambitionen är tydlig här. Att läsa om en minderårig flicka som fantiserar om episoder ur Kalle Anka för att stå ut när torsk efter torsk utnyttjar henne är krävande. Meyer är obeveklig och tänjer ibland på det uthärdligas gränser.

Men han blir aldrig spekulativ. Han är alltför lojal mot sina personer för det. Han älskar sina underdogs och skildrar dem med värme och utan moraliska pekpinnar. Därmed träder de fram som subjekt.

Närheten till det omfattande persongalleriet uppnår Meyer genom en ordrik stream-of-consciousness-rapport direkt från personernas inre. Han lyckas mindre bra i skildringen av politiker och högt uppsatta maktmänniskor.

Betydligt bättre är han på att gestalta tjejer som tvingas jobba som sexslavar i en sparsamt IKEA-möblerad lägenhet eller den alkoholiserade pappa som ägnar sitt liv åt att leta efter sin försvunna prostituerade dotter.

Den mångfaldiga kör av röster som utgör Im Stein imponerar. Med denna roman kliver Clemens Meyer definitivt fram som en av den tyska samtidslitteraturens starkaste berättare. Han var favorittippad inför Deutscher Buchpreis tidigare i höstas, men vann inte (det gjorde Terézia Mora).

Vågar man istället hoppas på att hans nya roman – trots den omfattande volymen på 558 sidor – snart kommer i svensk översättning? Det är den verkligen värd.

Mats Almegård