Hon använder poesins makt

Efter fyra romaner är 29-åriga Josefine Klougart den klarast lysande stjärnan på den danska litteraturhimlen. Och nu verkar det som att hon även tar Sverige med storm.

Vi träffar Josefine Klougart när hon just kommit till Göteborg från Köpenhamn. Hon pratar entusiastiskt om sin dag, löprundan med nya hundvalpen Molly. "Jag saknar henne redan!" och känslan av att ha hittat hem i Sverige.

– Min litteratur har verkligen funnit sin läsare här. Det märks ännu tydligare än i Danmark. Folk blir investerade i det jag skriver på ett lite annat sätt.

Vad tror du att det beror på?

– Danskar har svårare för att läsa allvarlig litteratur i jämförelse med svenskar. I Danmark är vi mer vana vid det satiriska, lite ironiska, säger hon.

29-åriga Josefine Klougart debuterade 2010 med Stigninger og fald som nominerades till det prestigefyllda Nordiska rådets litteraturpris. En ovanlig bedrift för en debutant. Sedan dess har hon skrivit ytterligare tre romaner. Men bara en är översatt till svenska En av oss sover som gavs ut på Albert Bonniers förlag i början av året.

Där återvänder berättarjaget till föräldrahemmet på den danska landsbygden för att rå om sin sjuka mor.

Samtidigt hägrar två andra tunga sorger i bakgrunden. Två brustna relationer. Två saknader som är omöjliga att skaka av sig. Eller är det en och samma saknad?

Kronologin är upphackad och vi kastas runt i tid och rum. Till lyckligare platser, till sorgligare platser. Tankarna som for runt innan allting tog slut.

"Men han förstår inte att jag använder honom till att skjuta upp döden. Som jag använder allting till att skjuta upp döden" skriver Klougart i ett stycke.

Är verkligen allt vi gör bara ett sätt att skjuta upp döden?

– Det är ett grundvillkor för all existens. Att allt vi har bara är till låns. Det gör allting värdefullt och viktigt det man älskar vet man i samma ögonblick att man ska mista. Det avspeglar sig i allt alla relationer vi har.

Du rör dig ofta melankoliska landskap. Varför tror du att det är just där du hamnar?

– Jag är en melankolisk människa. Det behöver inte alltid vara melankoliskt men allvarligt. Livet är så viktigt att man måste ta det på allvar. Det är först då man verkligen kan se humorn i det och jag vill att det ska finnas humor i alla mina böcker även om det alltid finns en allvarlig grundton.

Klougarts romaner är ren poesi. Jag berättar för henne att jag aldrig strukit under så många meningar i en roman som i En av oss sover. Meningar jag känner att jag måste bära med mig och minnas livet ut.

Den poetiska musikaliteten i språket är viktigast, menar hon. Och röster som vill komma till tals. Det är det som styr handlingen. Om En av oss sover var en sång så är senaste boken Om mørke en hel symfoni, på det sättet att det är ännu fler röster som får plats.

Hon relaterar mer till poeterna än romanförfattarna.

– Men i Danmark gör vi ingen skillnad på det. Där är poesin en del av skönlitteraturen. Jag tror att romanens framtid är lyrisk. Det är en mer modern grund att stå på, att inte ha en traditionell berättarstruktur i sitt skrivande. Poesin kan skapa en mer nyanserad och komplex bild av verkligheten.

Att hon skulle bli författare har hon vetat helt säkert sedan hon var i 15-årsåldern och upptäckte Virginia Woolfs Vågorna.

– Jag började förstå och se världen tydligare. Det tycker jag att all god litteratur ska göra. Man ska helst revidera sin verklighetsuppfattning helt och hållet.

Hur kändes det att bli jämförd med henne?

– Jag tror att man tydligt kan se en kärlek till Virginia Woolf i mitt arbete - men det är alltid lite konstigt att bli jämförd med sådana mästare.

Har framgångarna påverkat ditt skrivande på något sätt?

Nej, det tror jag inte. Jag har hela tiden haft höga ambitioner och förväntningar på mig själv. Vad andra tycker är ingenting i jämförelse.