Kultur&Nöje

Han drömmer om ett liv på scen

Kultur&Nöje Artikeln publicerades

Han sträcker ut sig i soffan i amatörteatergruppen Dramafabrikens uppehållsrum. Ser nöjd ut och har all rätt att vara det. För det är mycket nu. Många positiva grejer som har hänt honom.

Den senaste goda nyheten kom när han satt på bussen häromdagen tillsammans med en kompis. Ett telefonsamtal – ett glatt besked: Borås Tidnings årliga kulturstipendium för 2014 är hans. Fast han trodde först att det bara var någon som ringt fel, som sökte hans pappa – författaren Ulf Lindström (som fick samma stipendium för 29 år sedan!).

– Jag är så himla glad och väldigt förvånad. Jag har hållit på länge med teater och kulturverksamhet, men trodde inte att någon skulle värdesätta det så här högt. Det känns som ett erkännande, säger David Lindström.

Under sitt 19-åriga liv har han hunnit ägna sig väldigt mycket åt både musik och teater. Och det var musiken det började med i sex-sjuårsåldern. Närmare bestämt med ett gammalt piano.

– En dag knackade det på dörren därhemma och där utanför stod pappa och hans bror med ett gammalt piano som de skulle överraska mamma med. Men det blev så att jag också plinkade mycket på det. Jag lärde mig också att läsa noter och spelade igenom varje stycke en enda gång och tyckte att det räckte, för jag fattade inte att man skulle öva många gånger på varje stycke, säger han och skrattar.

Lite mer struktur på pianospelandet blev det på Borås Kulturskola, där han främst spelade för Erik Christensen – något han har fortsatt med även sedan denne har gått i pension. På många av Kulturskolans elevaftnar deltog han sedan som klassisk pianist och förra året ackompanjerade han även Borås Lucia. Han har även spelat i flera andra lokala sammanhang, framför allt på Bäckängskolan och på företagsevent.

På Kulturskolan kom snart även drama in som ett intresse, först kanske för alla möjligheter det gav att hoppa runt och leka.

– I högstadiet anmälde jag och några kompisar oss till en castingsida för statister. De gjorde det kanske mest för att de tyckte det var en kul grej, men jag tog det på allvar. Jag kände mig lite ensam och var känslig och letade efter ett uttryck som kunde få ut den där elden inombords, för det funkade inte på pianot.

Snart kom det också ett erbjudande om att provfilma för en ny tv-serie på SVT, nämligen thrillern Svaneskär som hade premiär 2011. Han klarade första uttagningen och fick komma tillbaka flera gånger under sållningsprocessen, men till slut gick rollen ändå till någon annan. En motgång förvisso, men ett frö hade såtts.

– Eftersom jag hängde med så länge i processen började det gro i mitt huvud att det kanske fanns något, att jag hade något slags talang att bygga på.
Så han kastade sig huvudstupa in i amatörteatervärlden. Först hos Kulturföreningen Tåget och senare hos Dramafabriken, där han har medverkat i flera uppsättningar – som Djungelboken, Trollkarlen från Oz och Att spela man.

– Det var så roligt och jag var så himla dålig. I början höll jag mest på att flamsa. Då handlade för mig mest om att ”titta på mig, titta på mig!”

Under tiden började han också läsa det estetiska programmet med teaterinriktning på Bäckäng, vilket medförde ett mognare förhållningssätt till skådespeleriet.
– Det började handla mindre om att alla skulle titta på mig och jag började se upp till teaterläraren och önskade att bli lika duktig som han. Fortfarande var det en identitetsgrej för mig, men viljan växte att bli så bra som möjligt på teater.

– Samtidigt funderade jag på varför jag ville göra det här egentligen och mitt under en föreställning av Trollkarlen från Oz (dvs. Kulturföreningen Tågets sommarspel 2013) slog det mig att det inte handlade om att bara bli sedd och få uppmärksamhet, utan om att få uppleva sådant man inte får vara med om i verkligheten, som att vara bonde i Kansas. Skådespelare är världens bästa jobb för man får lov att tänka sig in i karaktärer som man annars inte får möta. Den tanken hjälpte mig att hitta en riktig ingång till skådespelandet.

I dag är han tacksam för att han inte fick den där första tv-rollen i Svaneskär.

– Även om det kändes väldigt trist då, har jag hunnit växa och kanske bli skådespelare av rätt anledning.

Under tiden han pluggade på Bäckäng kom också hans första erfarenhet av att agera i en film, närmare bestämt i en av rollerna i Minka Jakersons omskrivna kortfilm The yearning room 2013.

Det ledde till att han sedan fick en av huvudrollerna i den omstridda politiska thrillern Blå ögon som just nu går på SVT.

– Jag spelar sonen till en främlingsfientlig politiker och blir trakasserad och får ta emot hotelser på grund av hennes engagemang. Det leder till att det går utför med honom och att han drabbas av en tragedi. Jag skildrar en liten människa som inte är så insatt i politiken och inte har något bestämt mål i livet, men även en sådan person kan hamna i situationer som är både hemska och dramatiska.

Att serien har väckt ilska i vissa läger som inte gillar det den står för rycker han på axlarna åt:

– Det är fantastiskt att det blir reaktioner, för jag vill ju påverka.

Inspelningarna pågick under större delen av sista läsåret, vilket innebar att han sällan syntes till i skolan. Plugga fick han göra på helgerna och det krävdes stor disciplin för att klara dubbelarbetet,

– Jag hade så roligt under inspelningstiden, och även om det var stressande ibland var jag aldrig olycklig.

Självdisciplinen betalade sig och han gick ut i våras med toppbetyg.

I januari blir det fortsatta studier för David Lindström, som har blivit antagen till anrika Skara Skolscen.

– Jag flyttar om två veckor, säger han.

Mot nya mål. Mot nya scener.

Niclas Sennerteg