Gatufoto - ett sätt att leva
Live-published photos and videos via Shootitlive(function(){var d=document,b=d.body,s=d.createElement('script');s.src='//s3-eu-west-1.amazonaws.com/shootitlive/shootitlive.load.v1.1.borastidning.js';b.insertBefore(s,b.firstChild);}())
Live-published photos and videos via Shootitlive(function(){var d=document,b=d.body,s=d.createElement('script');s.src='//s3-eu-west-1.amazonaws.com/shootitlive/shootitlive.load.v1.1.borastidning.js';b.insertBefore(s,b.firstChild);}())
Live-published photos and videos via Shootitlive(function(){var d=document,b=d.body,s=d.createElement('script');s.src='//s3-eu-west-1.amazonaws.com/shootitlive/shootitlive.load.v1.1.borastidning.js';b.insertBefore(s,b.firstChild);}())
Boråsaren Mats Alfredsson, hängiven gatufotograf, var mentor och inspiratör. Här visar vi ett urval av fotoresenärernas bilder.
Att vara gatufotograf är att vara en modig människa.
Den som lyfter kameran mot okända kliver över en gräns.
För mig är gatufotografi en fantastisk konstform, kanske den svåraste av alla inom fotografin. Därför ville jag gärna publicera ett urval av de bilder som Mats Alfredssons gatufotogäng hade med sig hem till Sverige.
I en tid när allt fler bilder är arrangerade och manipulerade i Photoshop har gatufotografin stränga regler. Gatufotografi ska vara dokumentärt – och fotografen ska inte påverka det som händer.
Alla som någon gång hållit i en kamera vet hur svårt det är. Så fort någon skymtar kameran börjar de posera, hålla in magen, vända snyggsidan till. Men om fotografen är riktigt diskret behöver hon inte ens märkas.
Om litteraturen har flanören, har konsten gatufotografen.
Det är en oemotståndlig livsstil att gå omkring med kameran på städernas gator. Borås, Berlin, Buenos Aires – överallt finns människor att möta och fånga på bild. För även om det heter ”gatufotografi” är det förstås människan som är det väsentliga, inte asfalten i sig. Och selfies har inget i gatufotografin att göra, det är andra människor man fokuserar på.
Mannen som anses vara gatufotografins fader är fransmannen Henri Cartier-Bresson, en mästare i småbildsformatet. Han grundade bildbyrån Magnum, som fortfarande är det tjusigaste man kan vara medlem i om man är dokumentärfotograf. Där finns bara professionella dokumentärfotografer.
Men amatörerna, som de fotografer som åkt till London nu, är nog så viktiga i genren.
Mats Alfredsson från Borås har snabbt blivit en skicklig gatufotograf. Entusiasmen lyser igenom i varje ruta. Att han nu delar med sig av sin kompetens genom att ordna en fotoresa – utan att ta betalt för sitt eget jobb – sprider ringar på vattnet i den västsvenska fotovärlden. Fotograferna blir fler och fler, i en konstform som varit nästan bortglömd.
Det finns förstås en komplikation också. Fotografen tar makten över hur andra ska porträtteras och gör det utan att fråga om lov. Jag tycker till exempel att kända fotografer som Anders Petersen balanserar på gränsen till exploatering av de avbildade, med sina bilder från tyska sunkhak.
Självklart ska man vara medveten om makten det ger att lyfta kameran och använda kameran med försiktighet. Men använd den!
För ridån går aldrig ner för gatans teater.
Tre ganska okända gatufotografer att kolla in:
Helen Levitt – humoristisk Brooklynfotograf som ofta fångade barn och ungdomar med sin Leica
Ralph Nykvist – skåning med öga för ögonblick, arbetade med Anders Petersen innan Petersen blev svensk fotoikon och Nykvist gled in i glömskan
Vivian Maier – skarpögd Chicagofotograf som arbetade som barnflicka och upptäcktes som gatufotograf först efter sin död