Kultur&Nöje

Festen som aldrig ville ta slut

En kompakt skog av sommarnakna armar som slår rytmen i takt. Tusentals vuxna som vrålar Heyyyy! Heyyy! så fort Bruce tar upp ropet. Läs BT:s recension av fredagens konsert.

Kultur&Nöje
G÷TEBORG 20120727Bruce Springsteen upptrâ°der pà Ullevi pà fredagen.Foto Adam Ihse / EXPONERA
Foto:
G÷TEBORG 20120727Bruce Springsteen upptrâ°der pà Ullevi pà fredagen.Foto Adam Ihse / EXPONERA

Biffiga killar som faller varandra om halsen av rörelse – och en jättepublik som mangrant ställer sig upp, som i kyrkan, när introt till Born in the USA ryter loss. Jo, och så en stjärnhimmel av mobiler som lyser upp läktarna när mörkret faller.

Bruce Springsteen är omskriven, hyllad som musikalisk, politisk och andlig guru. Och det är en rent fysisk kärlekssaga man deltar i när Bruce Springsteen ger sin konsert på fredagskvällen.

Det börjar redan utanför med en flod av människor med hunger i hjärtat som obevekligt rör sig mot arenan eller förtvivlat försöker hitta biljetter. En halvtimma försenad stiger Bruce Springsteen upp på scenen, sätter munspelet till läpparna och drar igång Promised land. Alla armar far i luften. Fåglarna flyr men publiken slutar inte att jubla förrän trettio låtar och nästan fyra timmar senare.

Musiken? Låtarna avlöser varandra i ett. Bruce lägger inte mycket tid på mellansnack. Han säger ”Gutteborg, vi ell-skar er!” några gånger, skojar om att han har samma kläder som alltid ( grå skjorta och svart väst, miltals från glamrock) samt pratar lite om åldrande. Men musikaliskt vilar han inte på gamla lagrar – mycket är från hans senaste skivor, The Rising och Wrecking ball.

Bruce Springsteens nyare låtar har drag av irländsk folkmusik, lite militärmarsch, dragspel och han slår själv på en gigantisk trumma. Några nummer är ren gospel där publiken för en entusiastisk duett med Bruce, publikkontaktens mästare.

Men varken fiolen eller kören hörs särskilt mycket fast man ser att de jobbar på scenen. Polarna i E Street band sliter hårt ( de är i 60-årsåldern och har förslitningsskador, Nils Lofgren har bytt båda höfterna) och syns i några solon. Men det är Bruce the Boss som dominerar och publiken älskar det. Kolla upplägget: Bruce står liten och mänsklig på scenen. Men jätteskärmarna på var sida visar honom som en överjordiskt stor gigant. En titan, en halvgud som svävar mot himlen. Då och då springer han ner till publiken på första raden, lutar sig ner och snuddar ömsint vid uppräckta händer, som en frälsare.

Energi? 62-årige Bruce håller igång , springer, byter instrument, dunkar med huvudet på pianot mot slutet, dansar med en tjej i publiken i Dancing in the dark- och lyfter upp henne i famnen!- till allmänt jubel.(Han valde en smal tjej). Bruce kör ett standardtrick, låtsas utmattad och lägger sig på scenen. Men visst har han energi kvar in i sista Twist and shout där publiken nästan vägrar sluta.

Det är ofattbart mäktigt att bli pådunkad fysiskt av mullret, öset, mammutriffen så glasögonen skallrar. Och budskapet? Det som gör Bruce speciell och ger honom hans jättepublik – är ju att han växt upp fattigt, vägrat sluta prata om det, bevarat sin empati för arbetarklassen i ett pressat USA. Jo, han sjunger om att förlora jobbet, om vådan av girighet. Ett par gånger under konserten sätter han sig ner, stillar publiken och tvingar den att lyssna – som i We are alive. Men hur många som entusiastiskt slår takten till We take care of our own – lyssnar verkligen på texten och frågan ”vart tog löftena, samhällskontraktet, vägen?”

Bruce Springsteen har också sagt att han vill att konserten ska vara som en orgasm( enligt en artikel i The New Yorker). Hm?räcker det inte med garanterad kramp i taktstamparbenet?