Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
BT:s debutantpris 2012-02-16 | Uppdaterad 2012-02-21
På ytan är den lugn och lekfull. Men under finns starka strömmar. Dödliga.
Carolina Fredriksson gör debut med Flod.
Romanen Flod gör skäl för namnet. På ytan handlar den om barnen Alka och Kappen. De lever i en övergiven husbil, under en bro, nere vid flodens rand. Staden finns bara på avstånd. Man får aldrig någon förklaring till varför de lever som de gör, eller varför Ina, den enda vuxna människan, kommer på besök då och då med lite mat.
Alka och Kappen ställer aldrig några frågor. De leker. Mitt i misären, i trasor och sopor och svält. Det vardagsnära, sakliga språket gör att det tar tid innan man inser hur illa barnen har det.
– Det var vidrigt att skriva klart boken, säger Carolina Fredriksson. Men det gick bara inte att ändra slutet. Det finns en skönhet i att blotta livet, så att man tar det skyddslöst, rakt av. Det finns en grymhet och en brutalitet i det, men också väldigt mycket liv i det, en kärlek. Fiktionen blir mer äkta.
Vi träffas på ett fik i Göteborg. Carolina Fredriksson har debuterat med en skräll. Hon var nominerad till Augustpriset, till Göteborgspriset, hon fick Mare Kandre-priset, och är nu nominerad till BT:s debutantpris.
Carolina Fredriksson är mitt uppe i sitt examensarbete på Chalmers. Samtidigt skriver hon på bok nummer två.
– Jag har många olika sorters skrivande. Det finns texter jag skriver för mig själv, för att analysera. Det har jag mängder av. Eller så skriver man något man vet att andra ska läsa. Det blir något helt annat. Där får jag testa hantverket, min förmåga att bygga en roman.
I båda fallen handlar det om strukturer. Om att hitta mönster. Och skapa dem.
– Det är ju också vad arkitektur handlar om. Jag tänker tredimensionellt. Som arkitekt blir man väldigt medveten om den fysiska miljön.
Carolina Fredriksson pendlar mellan två yrkesområden. Hon började skriva tidigt, men var också mattebegåvad " ekvationer är trevliga". Hon har gjort två studieuppehåll på Chalmers. Först för att gå skrivarlinje, och börja på romanen Flod. Den fick ligga till sig i två år innan hon tog ett nytt studieuppehåll, och skrev klart.
Språket? Flod börjar med flera sidor konkret miljöbeskrivning. Djärvt nog. Och att språket verkar extremt genomarbetat har en förklaring:
– Jag är ordblind. Det är inte ovanligt hos författare. Förmodligen stavar jag bättre än de flesta. Jag har fått arbeta med språket oändligt mycket. Det blir en spänning mellan mig och språket. Jag kan inte bemästra det och därför blir det väldigt intressant.
Flod började med en inre bild.
– Det var lite roligt, jag var på uppläsningsafton med Katarina Frostensson. Hon sa att vissa författare kommer från röst- och vissa kommer från bildhållet. Jag målar och fastnar ofta för bilder. Flod började med att jag såg en bild och började utforska den. Där fanns barnen, floden, bron och staden. En bild som inte är en förklaring, inte en minnesbild. Man börjar röra sig i den och så blir det en värld. Det växer. Man får gå åt det håll där det växer. Och foga ihop bitar.
Inte konstigt att Alka i romanen ägnar sig åt att bygga inbillade hus, små världar nere vid flodens rand.
– Det gör de flesta barn någon period. De inser att man kan skapa rum, bara genom att säga att nu föreställer det där...säger Carolina Fredriksson och vänder sig mot ett av fikets hörn, måttar med händerna.
Som Lars von Trier gjorde i filmen Dogville? Drog bara upp linjer på golvet som scenografi.
Barnen i Flod skapar sig egna rum, en egen verklighet. De leker att de reser med den gamla husbussen. De tar hand om varandra. De är kreativa.
– De är kanske lyckliga. Det är så människor gör, vi anpassar oss.
Alka får en revolver av Ina för att försvara sig när några män varit framme och kikat in genom husbussens fönster. Men den verkliga faran ligger närmare än så: Kappen blir sjuk, utmärglad av svält.
De ser åt fel håll?
– Det är väl vad vi håller på med i samhället? Vi håller på med helt fiktiva problem. Som vi kunde lösa om vi bara ville se dem. Det kan låta motsägelsefullt, men jag har jättestark tro på kärleken, världen och människor.
Boken beskriver en oerhörd distans.
– Mellan barnen och Ina, barnen och staden och barnen och deras situation. De är helt avskurna från all form av räddning. Fast ändå inte. Det är intressant som fenomen. De lever i ett öde landskap där man kan skapa vad som helst, samtidigt som det är ett öde landskap. Det går att bygga en stad på en grusplan. Och att barnen är utlämnade? Det finns en förhöjd livskänsla, en skarpare syn när man står på randen till stupet.
Barnen i Flod drabbas av ett brutalt öde.
– Men det är lika brutalt att ha program på tv om vin och mat och nya tapeter, samtidigt som människor svälter. Vårt samhälle finns det så enormt mycket skygglappar och flyktbeteende. Vi uppdaterar vår Facebook- status med att vi gillar världsnaturfonden, samtidigt som vi köper en ny mobil som aldrig blir miljövänlig.
Och barnens brist på insikt och analys? Skygglappar finns i alla miljöer:
– Boken kunde lika gärna fungerat om barnen växt upp i extrem lyx. Det kunde vara lika tragiskt. Våra likheter är större än olikheterna. När man skalar av människor och deras drivkrafter.
Men det finns en stark ljusning i bokens slut.
– När jag skrev boken visste jag hela tiden att det skulle sluta med att Alka gick över bron, till staden. Jag tänker att hon går över bron när hon drabbas av insikten att det är vad som behöver ske, i ett vuxenblivande lämnar hon barndomslandet.
Inger Melin
inger.melin@bt.se
Telefon: 033-700 07 57
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
