Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2011-10-17 | Uppdaterad 2011-10-17
I ett litet samhälle i Småland på sjuttiotalet växer Klas upp. Tillsammans med brodern Göran och mamma Gärd försöker han leva så normalt som möjligt på familjens gård med skörd och potatisplock.
Agne, Klas och Görans far, bär på en bottenlös hopplöshet som växer sig starkare och starkare. Istället för att vara en trygg fadersgestalt och förebild för sina barn sätter han skräck i dem och skräcken driver Klas ut till fåglarna i skogen. Det är där vi är i början på romanen: Klas sitter och lyssnar till fåglarnas olika läten, låter sig tröstas av ljuden från sångtrast och strandskata.
Trots sitt eget elände vill Agne att Klas ska ta över gården. När jag är borta är det din tur, menar han. Själv ältar han sitt öde som vinstlös bonde om och om igen, håller till vid skrothögen utanför huset, svetsar och bankar. Inbillar sig att insekter invaderar och förstör gården och tror att kriget kommer tillbaka vilken dag som helst. Det verkliga kriget utspelar sig dock inom honom, påverkar hela familjen och smyger sig ryktesvis runt i bygden. Trots detta lyckas Bannerhed beskriva fragment som ändå måste uppfattas som någon form av sjuttiotalsidyll – radion spelar ”Gråt inga tårar” med Thorleifs och Klas avundas tonåringar med Lee-jackor och trimmade mopeder.
Tomas Bannerheds debutroman Korparna får mig inte omedelbart i sitt grepp. Den första delen andas tämligen ordinär uppväxtskildring – jag tycker synd om tolvåriga Klas som står utan trygghet och riktiga vänner, men så mycket mer är det inte. Lite längre fram är jag likväl fullkomligt fast. Korparna tar ett krampaktigt tag om mig som håller i sig till sista sidan, ett tag som smärtar, skrämmer och gör det svårt att andas. Bannerhed beskriver ena stunden den tysta, småländska landsbygden med ett rikt och vackert bildspråk; granar som har fått på sig vinterpäls och står som vaktposter längs vägen, för att i nästa stund gå över till enkla och smärtsamma dialoger som tydligt nog beskriver Klas och den övriga familjens förhållande till fadern: ”Plötsligt stod mamma lutad över min axel. – Ska du verkligen sitta och bita sönder fingrarna så stor du är? viskade hon.(…) Se hur det blöder. – Bry dig inte om honom, kom det bakifrån tidningen. Han reder sig nog själv, det har jag alltid fått göra.”
Uppväxtskildringar i bokform har varit rika till antalet de senaste åren och det som ofta lockar läsare till denna typ av litteratur är att det inte helt sällan är en ”sann historia” som skildras. Att historien sägs vara sann, oavsett om den är berättad av någon känd eller mindre känd profil, ger den ett egenvärde som ibland tycks vara viktigare än kvalitén på innehållet. Bannerheds roman beskrivs inte som sann, bokomslaget ger inte någon information huruvida det är författarens barndom vi får ta del av eller inte; Korparna kan vara en fullständig fantasiprodukt eller en historia baserad på författarens eller någon annans verkliga uppväxt. Till min glädje spelar inte detta den minsta roll – jag ställer mig fullständigt likgiltig till den eventuella sanningshalten i Korparna. Det enda jag bryr mig om är att Bannerheds debut är riktigt, riktigt bra.
Anne Pihlo
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
