Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2012-02-03 | Uppdaterad 2012-02-03
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos, då är det i det här sammanhanget inte över det vinmörka Medelhavet och den mångförslagne sjöfararen Odysseus, utan över iriska Dublin och annonsagenten Leopold Bloom.
Erik Anderssons nyöversättning har nyanserat de vulgärspråkliga inslagen i Ulysses, enligt recensenten.
James Joyce
Bok: Ulysses
Författare: James Joyce Översättning Erik Andersson
Förlag: Bonniers
Ty denna solvarma morgon den 16 juni 1904 påbörjar den senare sin närmast dygnslånga irrfärd genom Dublin så som vi får ta del av i James Joyces mäktiga roman Ulysses.
Den utkom i sin helhet – delar av den hade tidigare publicerats – 1922 och väckte undran, hänförelse eller våldsam indignation. Censuren utlöstes på sina håll, i England bannlystes den till 1933.
Långt tidigare hade Joyce lämnat hemlandet Irland tillsammans med fästmön Nora, närmare bestämt just 1904 – uppenbarligen ett årtal med tyngd för honom. Även romanens tidsangivelse den 16 juni betydde något livsavgörande, det datum samma år då han mötte Nora, vars mer ärbara tillstånd som hustru inträffade betydligt senare. För övrigt kanske det innebar något särskilt för honom att hon bar samma namn som huvudrollen i Ibsens Ett dockhem, Ibsen som var hans stora förebild och som han läste på originalspråket.
Inte bara geografiska gränser kom Joyce att överskrida utan även litterära, de senare med en omvälvande effekt. Ty Ulysses framstod som något radikalt nytt och skulle så småningom utgöra ett av modernismens viktigaste fundament.
Joyces högspända ambition var att visa på romangenrens outnyttjade möjligheter och att utforska en djupare del av verkligheten, i synnerhet den medvetandeström av ocensurerat innehåll som ohämmat rinner genom sinnena. Det som först och främst bröt mot konventionerna var romanens avsaknad av egentlig handling. Under ett dygn följer vi Leopold Blooms vandringar i ett synnerligen levande Dublin; han går på begravning, besöker matställen, ordnar med annonser på en tidningsredaktion, hamnar i bordellkvarteren och slutligen i sängen hos frun Molly, den andra viktiga personen i romanen. Den tredje är den unge intellektuelle Stephen Dedalus (lite av Joyce själv) som småningom strålar samman med Bloom.
Ett ganska trivialt skeende kan tyckas, och det på nästan åttahundra sidor. Men det fascinerande är i stället personernas inre, fyllt av osorterade tankar, associationer, känslor, minnesfragment, det vill säga medvetandeströmmen eller den inre monologen. Denna är extremt framställd i sista kapitlet genom Molly Blooms monolog i satser utan interpunktion.
Dessutom anknyter Joyce till Homeros’ Odysséen för att det antika verket skall så att säga staga upp romanen till innehåll och komposition. Man kan med andra ord läsa den senare som en trivialiserad parallellhandling till det homeriska hjälteeposet. Odysseus möter den väna Nausikaa, Bloom masturberar medan han glor på en flicka som är halt; Odysseus far ned till dödsriket, Bloom går på begravning; Odysseus övervinner de kannibalistiska cykloperna, Bloom attackeras av en fanatisk nationalist som med skäl kan benämnas enögd.
Och om Bloom är en sentida Odysseus så är Molly hans Penelope, dock inte lika trogen som hennes antika förlaga. Den tredje huvudpersonen Stephen innehar rollen som Telemachos, Odysseus son. Dock är Stephen inte biologisk son till Bloom. Snarare är förhållandet av känslomässig art med saknaden som något gemensamt.
För att understryka mångfalden i romanen bör nämnas de otaliga stilparodier som Joyce briljant åstadkommer liksom hans förtjusning i ordlekar och halsbrytande ordbildningar, något som knappast är det enklaste för en översättare. Men med Erik Anderssons nyöversättning har vi fått en elegant svensk motsvarighet till det engelska, språkligt egensinniga originalet.
1958 svarade Thomas Warburton för pionjärgärningen att ha översatt Ulysses, då betitlad Odysséen. Drygt 50 år ligger således mellan de båda översättningarna. En jämförelse mellan dessa genom ett fåtal nedslag – högst ovetenskapligt – visar dels att Warburtons insats gott och väl duger än, dels att Andersson förtjänstfullt arbetat om framför allt det vulgärspråkliga.
I denna myllrande roman, ännu oöverträffad, kommer läsaren så småningom att urskilja den vardaglige lille Leopold Bloom, inte som löjlig utan till slut som värdig representant för det genuint mänskliga, varför inte den goda humanismen.
Bo W Jonsson
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
