Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
Böcker 2011-05-06 | Uppdaterad 2011-05-12
Uwe Tellkamp börjar med att presentera Tornets persongalleri och geografi med en långsam bergbanefärd genom det tidiga åttiotalets Dresden.
Med en enastående känsla för detaljer målar han en bild av detta DDR som en vackert nostalgisk plats där tiden tycks ha stannat och en bastion för klassisk kultur växt fram.
När den 16-årige huvudpersonen Christian Hoffmann färdas genom den en gång så sönderbombade staden refererar han inte till popmusik och teve utan till kopparstick och klassisk diktning, samtidigt som han tänker på det barockstycke han ska spela på cello under sin fars femtioårskalas.
Snart blir det uppenbart att tiden inte alls står stilla, utan att klockans visare hålls fast med våld medan urverket inuti fortsätter att vrida mot en oundviklig kollaps.
Samma process pågår inuti den unge Christian. Han svajar i sin kamp för att leva upp till omvärldens tunga förväntningar – å ena sidan från det kommunistiska systemet som vill fostra arméer av perfekt jämlika övermänniskor, å andra sidan från fadern som vill att han ska sluta drömma sig bort i böcker och bli läkare. Christians egen frigörelse växer fram parallellt med det östtyska folkets och i denna mänskliga – och av allt att döma närmast självbiografiska – gestaltning av det Tellkamp kallar ”ett sjunkande land” ligger Tornets briljans.
Tornet är en stadsdel i Dresden, som även i det klasslösa samhället har kvar sitt rykte som en gräddhylla för akademiker. Här har Christian vuxit upp som son till Richard Hoffmann – en stolt men frustrerad kirurg som ständigt måste knyta näven i fickan varje gång systemet tar ännu ett steg ner i ett elände av nedskärningar och byråkrati.
Hans motsats är Christians morbror Meno, en förläggare och författare som vänt sig inåt och lever för konsten, men vars bubbla spräcks varje gång som partiets censorer hotar att sätta saxen i hans manuskript. Avskyn mot det idiotiska systemet knyter samman Tornets invånare. Ändå hyssjas protesterna ner redan vid köksbordet – paranoian över vem som lyssnar och skulle kunna göra en anmälan går som en röd tråd genom alla Tornets rum. När Tellkamp avslutar boken med ett upphetsat, korsklippt ordfyrverkeri som leder fram till Berlinmurens fall 9 november 1989 är det som att alla dessa miljontals tystade muttranden äntligen får lov att brista ut i ett vredesvrål.
Det är givet att jämföra Tornet med tunga tyska släktkrönikor som Thomas Manns Buddenbrooks och filmserien Heimat. Att den är nästan tusen sidor tjock och full av referenser till just Mann och annan klassisk tysk litteratur gör det ännu lättare att baxa in den i storverkshyllan.
Men för mig blir den starkaste referensen något mer lättsmält – Wolfgang Beckers film Good Bye Lenin! från 2003. Precis som Becker lyckas Uwe Tellkamp gestalta de förvirrade känslorna inför DDR:s fall. Här finns både viljan att riva ner muren och den starka kärleken inför det som finns bakom den. Det är också uppenbart att det som väntar bakom befrielsens hörn inte nödvändigtvis är en enkel utväg.
Att Tellkamp lyckas formulera alla dessa motstridiga känslor så klart och skapa ett så obehindrat läsflyt trots tegelstensformatet gör det omöjligt att göra annat än att stämma in i hyllningskören. Tornet är ett självklart storverk.
Joel Sjöö
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74