Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2011-12-06 | Uppdaterad 2011-12-06
Sedan början av 2000-talet har många unga tjejer med självskadebeteende och ätstörningar vårdats på rättspsykiatriska kliniker utan att ha begått brott.
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson vill uppmärksamma de oskyldiga tjejer med självskadebeteende som låses in tillsammans med brottslingar på rättspsyk runt om i landet.
Bok: Slutstation rättspsyk
Författare: Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson
Förlag: Natur & Kultur
Där sitter de bakom galler tillsammans med några av Sveriges värsta brottslingar, inte för att de riskerar att skada någon annan utan för att de skadar sig själva. Detta framkommer i en nyutkommen bok skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Genom starka vittnesmål från patienter och gedigen research blottar de en verklighet man inte tror är sann.
Författarna har själva erfarenhet av självskadebeteende. Det var när de under tonåren vårdades inom allmänpsykiatrin som de för första gången fick höra att självskadepatienter remitterades till rättspsykiatrin. Psykiatrin befann sig i en kris och barnpsykiatriska slutenvården hade börjat ge upp hoppet om självskadepatienterna. Eftersom de rättspsykiatriska klinikerna var vana att ta hand om svårbehandlade patienter började allt fler skickas dit.
Sedan dess har Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson försökt dra uppmärksamhet till dessa patienters situation. Läget de beskriver är djupt skrämmande. Inte nog med att man placerar unga självdestruktiva tjejer med låg självkänsla och eventuella övergrepp i bagaget tillsammans med dömda sexualbrottslingar. De berättar dessutom att förbjudna tvångsåtgärder har satts i system.
Rättspsyks behandlingsstrategi är att försöka uppmuntra positiva beteenden och ”släcka ut” mindre önskvärda. Detta sker många gånger inte via extravak eller terapi utan via tvångsåtgärder som isolering, bältesläggning och låsbara tvångshandskar som är förbjudna enligt lag.
Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård krävs det synnerliga skäl för att hålla patienter isolerade längre än åtta timmar. Man får dessutom bara isolera patienter om de genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården av andra patienter. För att skydda patienter från att skada sig själva eller någon annan får de kortvarigt spännas fast i bälte. Vid bältesläggning finns en övre gräns på fyra timmar.
Dessa tidsbegränsningar har många gånger överskridits på de rättspsykiatriska klinikerna. En patient hölls isolerad i tre och ett halvt dygn, en annan i sex dygn. Detta var bristfälligt motiverat i deras journaler trots att alla tvångsåtgärder måste dokumenteras. Om tvångsåtgärden skulle pågå längre än tillåtet krävs det att den ansvariga läkaren skickar en rapport till Socialstyrelsen, något som i flera fall inte har skett. Och trots att många anmälningar har kommit in till Socialstyrelsen verkar ingenting hända, vilket lämnar patienterna fullkomligt rättslösa.
Många av patienterna kallar rättspsyk för slutstationen. Detta eftersom man inte kommer därifrån om man inte slutar skada sig själv. Många slutar därför, om än tillfälligt. ”Flera patienter har beskrivit för oss vad som krävs för att bli utskriven från en rättspsykiatrisk klinik. Det gällde att underordna sig reglementet, lyda personalen, inte göra sig själv illa och ge ett intryck av att må bra.”Patienterna lär sig att imitera ett önskat beteende. I själva verket försämras många. Som en patient säger: ”Det gäller att vara tyst och lugn och böja sig inför systemet, även om man inte gör det på insidan.” Flera av de intervjuade tjejerna vittnar om att tiden på rättspsyk har fått deras självförakt att öka. Behandlingen upplevs som kränkande och ses som ett straff.
Boken behandlar främst 2000-talets första decennium och uppehåller sig mest vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall som numera inte tar emot självskadepatienter. Men tjejer med självskadebeteende vårdas fortfarande på andra rättspsykiatriska kliniker. Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har haft svårt att få gehör bland politiker, i media och hos allmänheten. Man vill helt enkelt inte tro att ostraffade och självdestruktiva tonåringar låses in tillsammans med landets farligaste brottslingar. Författarna hoppas att boken kommer leda till att frågan nu får politisk och journalistisk uppmärksamhet och att politiker och vårdgivare tar sitt ansvar. Jag kan inte annat än att instämma.
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
