Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Nyhetstips: 033-700 07 77 nyhetschefen@bt.se
Kontakt: 033-700 07 00 kundtjanst@bt.se
torsdag 24 maj 2012
Böcker 2011-10-17 | Uppdaterad 2011-10-17
Hur närmar man sig en rockikon på allvar? Det går att läsa alla biografier och intervjuer som finns utan att mer än stryka på ytan. För den som vill komma närmare finns bara en väg att gå: genom sig själv.
Bengt Ohlsson har förstått det. Han har dessutom valt ett perfekt objekt för sitt försök att dyrka upp en idol. John Cummings var mer känd som Johnny Ramone, gitarrist i Ramones och en av rockhistoriens mest udda stjärnor. Han var en av rockens få uttalade republikaner, ökänd som hänsynslös bandtyrann och för evigt stämplad som ond bland många fans efter att ha ”stulit” sångaren Joeys flickvän.
Framförallt var han en väldigt vanlig snubbe i en värld där alla förväntades vara något speciellt. En rockens blåställsarbetare med båda gympaskorna stadigt på jorden, som kompenserade sin brist på talang med en stenhård arbetsdisciplin ärvd från rörmokarfarsan hemma i Queens.
Han kom i tid, höll hårt i pengarna och fick aldrig några högtflygande tankar om att gå solo.
I den här oförställda vanligheten hittar Bengt Ohlsson sin ingång. Han blir Johnny Ramone och får genom honom utlopp för alla tankar som mal när döden plötsligt kommer närmare.
Rekviem för John Cummings inleds just innan Johnny Ramone diagnostiseras med prostatacancer och avslutas med att sjukdomen tar hans liv i september 2004. Ett dagligt berättande blandas med tillbakablickar på bandets karriär och livet som John Cummings.
Pressreleasen skvallrar om att Ohlsson har inspirerats av den tillbakablickande utvandraren Albert i Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Att stoppa in en av rockens hårdast gnetande slitvargar i ett Mobergskt elände är en briljant tanke, med turnébussen som ett modernt Charlotta-skepp eller prärievagn på en till synes oändlig väg.
Ohlsson använder händelser och citat från intervjuer (inte minst från den stora Rolling Stone-intervjun som Cummings gav precis innan sin död) och fyller själv i luckorna däremellan med stor empati och lyhördhet.
Han går in i rollen på ett så övertygande sätt att jag gång på gång kommer på mig själv med att höra Johnnys nasala Queensuttal mellan raderna och undra vem som översatt från det amerikanska originalet. Vissa personer har av oklar anledning fått andra namn, Eddie Vedder som var en av Johnnys närmaste vänner på slutet kallas till exempel för Wayne här, men det är tydligt att Ohlsson har gjort sin Johnny-research noggrant.
Ännu större, närmast oroande stora, är hans insikter om vad det innebär att dö i cancer. De detaljerade beskrivningarna av kroppens sönderfall kryper in under huden.
Den underliga kombinationen av smärtande dödsångest och destillerad livslust kommer tillbaka från egna besök vid sjuksängar. Det är en stark upplevelse, bitvis måste jag ta det i små omgångar med lite friskt vardagsliv emellan.
Det här är inte bara ett rekviem, utan också en revansch för Johnny Ramone. Ibland blir just det syftet lite för uppenbart, Bengt Ohlsson har inte helt lyckats slita sig loss från sin idoldyrkan och gör gärna Ramone lite extra sympatisk. Rasism och extremt förenklade åsikter berättigas och förklaras genom Johnnys enkla bakgrund. Den amerikanske blue collar-arbetaren blir bitvis romantiserad intill exotismens gräns och monologerna om samhällsfrågor känns onödigt utsvävande.
Men precis som i Ramones diskografi bleknar de svaga ögonblicken snabbt bort och glöms. Kärnan i den här imponerande romanen ekar däremot högt och tydligt som ett budskap till all framtida rocklitteratur: Hey! Ho! Let’s go på djupet!
Joel Sjöö
Lena Kvist är chef för avdelningen Kultur & Nöje.
Lena Kvist
lena.kvist@bt.se
Telefon: 033-700 07 19
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
Jonas Ekelund
jonas.ekelund@bt.se
Telefon: 033-700 07 74
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
