Kultur&Nöje

Andersson Wij hittar energin

Det var ett tag sedan. Inte i fråga om skivsläpp – 2010 var det ju release för senaste albumet Spår – men sedan Tomas Andersson Wij senast var i ropet.

Kultur&Nöje

Han har visserligen haft sin trogna fanbase, och sakta gungat runt i sin berättande nisch. Sällan underpresterat men lika sällan överraskat. Så med tiden har hans enkla LeMarc-doftande sound faktiskt börjat kännas både tråkigt och förutsägbart. De starka, stiliga texterna till trots.

Men så sprang han in i forne Popsicle-sångaren, soloartisten och producenten Andreas Mattson under arbetet med detta senaste projekt. Och det räcker med ett par lyssningar för att komma fram till att ett nytt perspektiv, ett par nya öron, var precis vad som behövdes.

Inte för att Wij plötsligt gjort om helt. Romantiken är knappast något medryckande popalbum och han har i högsta grad sin artistiska integritet bevarad. Men klart är samtidigt att musiken har kryddats med en helt ny energi.

Hans texter är lika självklara som tidigare, men stärks liksom ytterligare i konkurrens med de fint varierade arrangemangen. Vilka i sin tur också bidrar med både driv och, faktiskt, ett visst tempo.
Det märks bland annat i den senaste singeln Jag är på väg till dig. I den finstämda och albumbetitlade duetten med Ane Brun, den senare Sturm und Drang och i Bläckfisken.
Däremellan faller han då och då ned i gamla mönster. Men det stilla och eftertänksamma spelar så klart en helt annan roll i lekfulla omgivningar, och känns därmed aldrig heller som trista upprepningar av något redan gjort.

Det är glädjande. Glädjande att Tomas Andersson Wij, som debuterade med albumet Ebeneser 1998 och som sedan dess hunnit producera åtta studioalbum, vågar omformulera sitt musikerskap och testa nya grepp. Glädjande att han också vågar dra nytta av andras kreativitet. Förutom Andreas Mattson och Ane Brun har också Mauro Scocco, Ulf Stureson, Bo Sundström, Niclas Frisk och medlemmar ur Deportees bidragit på olika sätt under inspelningsprocessen. Allt som allt en ovärderlig investering för en artist som blivit så tätt förknippad med ett specifikt uttryck. Och utan att ens vara i närheten att riskera sin originalitet, eller i det långa loppet – sin publik.

Karin Grönroos