Zombieslakt på Vita husets gräsmatta
Zombieland: Double tap
Genre: Zombiekomedi
I rollerna: Woody Harrelson, Emma Stone m fl
Regi: Ruben Fleischer
Inledningen av ”Zombieland 2: Double tap” är ett fenomenalt stycke oemotståndlig, lättköpt popkulturunderhållning. Här återintroduceras vi för originalets högklassiga skådespelarkvartett med Woody Harrelson, Emma Stone, Jesse Eisenberg och Abigail Breslin som slaktar zombies i slowmotion på Vita husets övervuxna gräsmatta till tonerna av Metallicas ”Master of puppets”.
What’s not to like, liksom?
I det postapokalyptiska, postmoderna ”Zombieland”-universumet handlar det inte främst om överlevnad, utan om att leva. Och det gör våra fyra omaka huvudpersoner, tillsammans som en dysfunktionell familj tillfälligt förskansade i Vita huset. Det blir som en presidentpalats-spegling av varuhusmiljön i Romeros kultklassiker ”Dawn of the dead”, även om den missar chansen att förskjuta den filmens civilisationskritik från dåtidens hjärndöda konsumenter till dagens hjärndöda presidenter.
”Zombieland” är konstruerad av självmedveten humor som behandlar sin genre med hjärtlig respektlöshet. Den bryter kontinuerligt mot fjärde väggen, som när Jesse Eisenbergs berättarröst riktar sig direkt till biopubliken. Zombisarna är aldrig läskiga utan reduceras till kanonmat och makabra skämt. Bland annat avbryts filmen då och då med ”Zombie kill of the year”, där en av kandidaterna strimlar levande döda med skördetröska och en annan krossar dem genom att välta lutande tornet i Pisa.
Dylika meta-grepp känns naturligtvis inte lika pigga nu som i originalet, men är samtidigt en omistlig del av ”Zombieland”. Vad som definitivt är mindre roligt i en samtidskontext är filmens ständiga drift med pacifism och glorifieringen av Woody Harrelsons rollfigur: en vapenviftande, bensinslukar-bilkörande redneck-amerikan. Det landar helt enkelt lite snett när världen brinner på riktigt, ultranationalismen firar triumfer och en liknande clown sitter på makten i Vita huset.
