Kultur

Wera von Essen: ”Jag behövde lyfta mig ur psykiatriapparaten”

debutantnominerad Artikeln publicerades
Wera von Essen är nominerad till BT:s debutantpris 2019
Foto: Sanna Tedeborg
Wera von Essen är nominerad till BT:s debutantpris 2019

Debuten skedde aldrig med romanen Wera von Essen skrivit. Men under tiden hon mottog refuseringsbreven skrev hon på dagboken som kom att göra henne till debutant. Nu är hon nominerad till BT:s debutantpris med anti-debuten “En debutants dagbok”.

fakta

Wera von Essen

Född: 1986

Bor: Stockholm

Gör: Författare och översättare

Ditt förhållande till Borås: “Jag hade en väninna som gick textilskola i Borås så jag lärde mig lite om tyger av henne. Men jag var aldrig där och hälsade på.”

Skulle vilja kunna: “Arabiska, hebreiska, latin… jag tänker att det inte är för sent.”

Tänkbar titel på en självbiografi: “Nä, det vet jag inte.

Om jag vinner Borås Tidnings Debutantpris: “Då ska jag åka till Rom och så ska jag fortsätta skriva. Jag ska slippa bli utbränd, för att skriva parallellt med att jobba i en reception funkade i ett halvår, men jag blir så trött av det.”

Visa mer...

“Kom hit istället då, jag köper bullar.”

Wera von Essen smsar när vi rullar in med tåget i Stockholm. Tanken från början var att vi skulle promenera på Gärdet, men vädret är januari. Efter lite dillande fram och tillbaka om bästa lösningen blir vi hembjudna till henne.

Jag hinner fundera på hur jag ska hantera situationen.

Kan jag svara “bor du kvar?” eller låter det orimligt intimt?

Jag slipper fundera länge. Ett sms med adress, den jag redan kan, och portkod ramlar omgående in.

– Jag kan rekommendera kardemummabullarna, de är väldigt saftiga, säger hon när vi satt oss vid bordet i den lilla ettan, belägen vid Tessinparken på Östermalm.

– De är från Sabis... alltså Hemköp på Fältöversten.

Hon skrattar till, det är som att hon kommer på sig själv.

– Vad konstigt det är att prata om saker som jag skrivit mycket om… det går såklart att kallprata om men är kanske inte så intressant sett till vad man vill åstadkomma rent litterärt.

Det är såklart lite märkligt. De återkommande sakerna jag känner igen i vårt samtal, de som omskrivits i hennes autofiktiva debutroman, “En debutants dagbok”. Den utspelar sig under tiden hon väntar svar från förlagen om manuset till Daimebreven som hon skickat in – och får refuserad.

– Den boken var väldigt avvägd, väldigt självmedveten och kanske även inkapslad. Den hade ganska hög ambitionsnivå. Ur det kom en annan typ av skrivande, en kraft som bara flödar, som är rå. Det har varit en disciplin i sig att inte redigera under arbetet med dagboken, för du kan inte sitta och tukta den typen av text. Då tappar den energi.

“Det här med att inte vara inne och pilla för mycket” påbörjar jag ett resonemang men hinner inte avsluta innan Wera bryter in.

– Alltså, jag har ju redigerat och det är en roman, inte en självbiografi. Vissa kritiker verkar ha stört sig på det, men det är en dramaturgisk kurva i den som begränsas till intrig, vändpunkt och fullbordan. Det är den man är trogen och underkastad. Sen är det ganska mycket som är fiktionaliserat också, det där kan man inte riktigt veta.

Fiktionaliserat säger du, är det medvetet eller beror det på att det är din sanning du skriver?

– Jag läste nyligen Kristoffer Leandoers bok “Mask”. Den handlar om vad fiktion är och vad autofiktionen gör. Han menar att man inte är underkastad eller lojal med verkligheten när man skriver autofiktion, man är lojal med undersökningen. Det instämmer jag verkligen i.

I “En debutants dagbok” skriver Wera om lägenheten vi är i – “Jag tänkte ta bort gatunumret, men tolv låter så bra” – om sina turer till Fältöversten och om sin gamla katt, tolvåriga Sirikit, döpt efter Thailands drottning, som till en början av vår intervju gömmer sig i sovalkoven. Hon skriver också om den fattiga, utlevande tiden i Berlin, sin andliga tro Santo Daime, sina vänner – däribland välkända författare som Lyra Koli och Stig Larsson, sin närmast besatta längtan efter att Debutera och om de kärleks- eller sexuella relationer som far förbi. Boken blev uppmärksammad när den kom, recenserades överallt. Intervjuer har hon däremot medvetet valt bort.

– Det beror dels på att jag suttit i en typ av karantän som jag tror att man hamnar i när man debuterar, dels för att jag ser det som svårt att kombinera ett utlämnande med ytterligare ett. Jag vill inte ställa mig i vägen.

Här någonstans inser jag att vi måste backa bandet. För i och med att inga intervjuer gjorts har min research i princip bestått av att läsa boken. Wera har redan sagt att hon inte tänker prata om sin familj, att det som står i boken får räcka, men sin egen väg fram till debuten har hon inget emot att berätta om.

– Jag började skriva när jag lärde mig. Jag fick en dagbok när jag var sju som jag döpte till Emilia. Redan där är det påtagligt att jag börjar bedriva ett narrativ, att jag fiktionaliserar dagboken. Så jag har väl inte förändrats, säger hon och skrattar till.

Visste du direkt att “det här är det jag ska göra”?

– Det var nog det enda rum där jag kände mig hemma. Sen tror jag att det där med att bli författare, det förstår man nog först i övre tonåren. Min svensklärare Susanne Levin, som också är författare, läste vad jag skrivit och sa “vill du bli författare så blir du det”. Det var första gången jag förstod att det fanns ett sånt yrke, säger hon, funderar och lägger till:

– Sen ser jag det nog mer som ett kall, eller en akt av lydnad, snarare än ett yrke man väljer.

Det har inte varit en rak linje sedan det gick upp för Wera att skriva var hennes kall. Som 19-åring hamnade hon i en djup depression och blev inlagd under lång tid.

– Det var inte så lätt att tänka på framtiden då, det var väldigt mycket från dag till dag. I flera år. Jag tror att jag började hitta tillbaka till en livsuppgift när jag var 26 år. Det var egentligen efter min Brasilien-vistelse. Det var den som väckte mig, säger hon och fortsätter:

– Jag behövde lyfta mig ur psykiatriapparaten, så jag stack till Rio när jag var 23-24 och gick på stranden. När jag skulle därifrån sen drack jag Daime (en rituell dryck inom Sainto Daime-religionen, som har psykedeliska effekter) och så småningom förde det mig tillbaka till en livsuppgift och ro. Jag började skriva på “Daimebreven” och resten finns ju dokumenterat.

Wera skrattar när hon säger det där sista. Hon vet ju att jag har läst. Att många har läst. Hennes anti-debut, som den kallats emellanåt. Den i vilken hon likt en besatt strävar efter att debutera och där refuseringsbreven från förlagen tar hårt. Men är allt annorlunda nu då, efter debuten?

– Nej, haha. Innan har man ju ingen tydlig föreställning av vad det ska vara. Det är ju bara att. Att! Men jag tycker att det varit väldigt bra. Det är skönt att man har en typ av identitet nu. Att man inte längre är i ett stort trevande.

När insåg du att dagboken, inte Daimebreven, skulle bli din debut?

– Det fattade jag nog ganska tidigt. Men under lång tid kunde jag inte tänka mig att visa boken för någon. Det var först när Lyra läste 30 sidor, det som finns med i prologen, och sa att oavsett vad som händer med förlag så blir det här en bok. Först då visste jag vad det verkligen var.

Autofiktion eller inte. Det är klart att en bok betitlad “dagbok” kommer läsas som sanning. Det var inte helt enkelt att hantera. Många har varit generösa, låtit henne skriva som hon önskat. Men det har också blivit konflikter.

– Det har kostat mig att fullborda boken. Men det är svårt att prata om etik, för man tänker då att författaren väljer vad hen skriver. Så är det inte. Tänk dig att du är ombord på ett lok som rör sig framåt oavsett vad som händer i de andra sfärerna, de relationella eller de etiska. Man kan tänka “jag lägger ner”, men det går inte. Det slutar inte röra sig för det, säger hon med emfas innan hon kommer in på ett halvt sidospår:

– Jag har fått ett beundrarbrev, personen skrev frågan är vad man måste offra eller vilka man måste såra, lämna eller svika för att bli den man måste bli” … det var väldigt fin läsning.

Har du något svar?

– Jag svarar inte på det sättet. Eller... jag har väl också tänkt på det, mycket. Vi har en sån konsumtionslogik i vår livsföring att vi tappat förståelsen för vad offer är. Att man måste ge någonting, riskera någonting, verkligen offra sig. Inte för att kausalt få någonting tillbaka, utan bara i sig. Det är otroligt läskigt. Men sen, när man släppt all förväntan och får något tillbaka, då kommer så otroligt mycket kärlek.

Jag frågar aldrig om det var värt det. Värt alla konflikter, jag tror inte Wera själv vill bryta ner det till något så enkelt. Men när hon fortsätter prata får jag ändå en bild av hur hon ser på hur allting blivit.

– Det har varit en fantastisk erfarenhet med den här boken, att ha fått så mycket kärlek från så många olika typer av människor. Då känns det som att … mm, det blev som det skulle.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.