Växer fram som ett grenverk

I den nya samlingen ”Sju grenar” känner vi genast igen Frostensons röst och blick. Den röst som fortfarande ”viner och slår”. Den ogrumlade blick som tar oss med till både kända och främmande platser, som elegant kan föra oss mellan folkvisan, vaggvisan, psalmen och den språkkritiska dikten. Hon återkommer även till sina välkända teman: staden, avståndet, gåvan, språket, arvet och gränsen.

Ändå skriver hon varje gång nytt. Kanske blir det här mer av fördjupning än förnyelse. Möjligen känner man nu en lugnare andhämtning, en mer reflekterande ton än tidigare. Dessutom kan ingen som läser dikter som I Ásotthalom och Restad gård – som skildrar vår tids flyktingproblematik – klaga på hennes förankring i samtiden, eller att hon skulle vara svårtillgänglig.

Katarina Frostenson skriver, som hon säger, för att ”införliva” och upptäcka (”försöker förbinda, försöker förstå”). Hon inringar språkets alla krafter för att sedan genast släppa orden helt fria igen. Det är som om att ”diktens kropp finns innan orden”.

I ”Sju grenar” fortsätter Frostenson att skriva dikter där ”allting strömmar samtidigt motvalls”. Just samtidigheten och det motsägelsefulla är de viktigaste byggstenarna i hennes diktbygge. Rörelsen är också dubbel: ”dikt vill till gleshet/dikt är av täthet”. Orden ska dansa, heter det eller: ”Ord/vänd dig ut och in/eller försvinn”.

Liksom tidigare framkallas Frostensons dikter i ”Sju grenar” i sinnrika dialog-vävar med andra författares, konstnärers och musikers verk. Dikten Du går de ord ger, till exempel, ett fint porträtt av Gunnar Björling och hans ordarbete, som Frostenson nu fortsätter. Här träder Dagerman och Simone Weil fram, liksom Bach och Paul Klee. Poeten rör sig lika hemtamt bland Tarjei Vesaas morkullesträck och blekplatser som i soptömmarnas arbetsmiljöer. Vår materiella misshushållning och hoten mot miljön återkommer hon nu allt oftare till. Kanske inte alltid med det bästa lyriska resultaten.

När Frostenson är som bäst är hon något av det som Vilhelm Ekelund kallade ”en meddelande, en skänkande”. En ”utpekare” som söker och prövar men som, befriande nog, inte alltid finner. Hon vågar dessutom bryta av sitt eget språk och kan då förflytta sig fritt mellan det vardagskonkreta och det mer språkfilosofiskt komplexa. Som alltid skriver hon en rytmiskt avvägd, angelägen och vacker dikt.

”Sju grenar” är kanske ändå inte – i samma utsträckning som till exempel ”Sånger och formler” var det – en riktningsförändrande höjdpunkt i Frostensons författarskap. Men sju nya, kraftfulla grenar, som garanterar den fortsatta växtkraften för hela diktträdet, är det.