Världstenor tar operan till folket
Kanske ser Andrea Bocelli det som sin uppgift att visa att opera visst är folkligt? Att motståndet inte alltid handlar om innehållet, utan snarare presentation och förväntningar. Just tillgängligheten är kanske den världskände italienarens största styrka.
Den blinde tenoren startar med La donna è mobile och slutar med – förstås – megahiten Time to say goodbye och Nessun dorma. Förra besöket i Göteborg var 2006, och han är uppenbarligen efterlängtad. Publiken fullständigt omsluter honom i applåder, och kärleken sträcker sig även till gästerna, en flöjtist och två sångerskor. Stjärnan ler och bugar, men pratar gör han bara en enda gång.
Framträdandet är uppdelat i två akter. Den första fokuserar på opera, med mer Verdi och framför allt Gounods ”Romeo och Julia” och Puccinis ”La bohème”. Sopranen Larisa Martinez är duettpartner. Sångarna backas av Stockholm Concert Orchestra och Gustavi Ungdomskör från Göteborgs Domkyrka. Bakom dem visar en stor bildskärm det som händer varvat med vyer och scener från filmer eller Bocellis egna operainspelningar. Ibland blir det så mycket annat att det distraherar.
Som kändistenor blandar Bocelli operaarior med populärmusik, och han är mest till sin fördel i typiska tenorhits som Voglio vivere cosi, O sole mio och Granada. Kanske för att ariorna utplockade ur sina sammanhang saknar viss dramatik och de största känslorna.
Andra akten innehåller utöver hitsen några låtar från förra årets platta ”Sí”, där bönen Ave Maria pietas är mest stämningfull. Däremot faller I can’t help falling in love med popgästen Christine Allado platt – hon har för mycket känsla och han för lite.
För om Bocellis musik och kvällens urval är publikfriande är han själv det inte. Han förlitar sig på den lena rösten, orkestern och själva musiken. Det räcker långt, men förklarar egentligen inte hans otroliga framgångar.
