Kultur

Vad hade vi där att göra

Lilla Debutantpriset Artikeln publicerades
Foto: JAN COLLSIÖÖ

Lianna Berglund, 17 år, från Viskafors tog hem andrapriset i Lilla Debutantpriset med novellen ”Vad hade vi där att göra”.

Stenarna är täckta i brungröna alger och ostadiga under fötterna. I ett hisnande ögonblick vacklar hon till innan hon återfinner balansen och hoppar vidare till nästa. Det sommarblekta håret glittrar som kattguld i solen. Hon vänder sig mot mig.

- Hoppa då om du törs!

Jag sväljer hårt och tänker på det virvlande vattnet. Om jag faller så kommer forsen spotta ut mig på en sandstrand i Nangijala. Jag som inte ens har tagit simborgarmärket, och Maja som har fler märken än vad som får plats på en märkessköld. Klart att hon inte är rädd för vatten, Maja är inte rädd för någonting. Hon höjer näsan i vädret som om hon kan dofta feghet i luften. Fräknarna lyser präktiga i sommarsolen och ett litet trotsigt leende stramar över läpparna. I hennes ögon är jag bara en liten lort.

- Kan vi inte hoppa rep i stället, mumlar jag och torkar av handsvett på shortsen.

Hon rycker på axlarna och tar ett sista kliv över till andra sidan. Där består marken endast av dy, och ena foten glider hjälplöst ner i vattnet. Hon ger ifrån sig ett skrik och kravlar snabbt uppför branten. Det ligger en tunn hinna sommarregn över svärdsliljans gula blommor.

Alarnas rötter klamrar sig fast i strandbrinken. Vi använder dem som räcken för att inte tappa fotfästet. Idag är det mer strömt än vanligt, kanske har de öppnat luckorna längre upp i vattendraget. Jag bestämmer mig för att ta vägen över stenbron och låtsas inte om att hjärtat spränger i bröstet. När jag väl är över sänker Maja rösten och berättar att hon har sett grannarna dränka kattungar i forsen. Deras katt har fått tre kullar i år, visste du inte det? Jag får lova henne att vi ska hålla vakt ända tills solen har gått ner. Lova, på heder och samvete.

Men när solen snuddar vid horisonten får Maja något flackande i blicken. Arga rop från Vagngatan 14 får björklöven att rassla. Det är dags för Maja att gå hem.

Skolavslutningskorna är täckta i gyttja och ris. Hon drar försiktigt med skospetsen i gruset.

- Nu är jag död.

Sedan försvinner hon in på stigen likt en sommarkatt, skygg och liksom lite rädd för sin egen skugga. När jag reser mig upp kurrar magen ljudligt. Jag går hemåt, viftandes med en pinne i det höga gräset. På vägen möter jag lillebror som också är på väg in. Han har lekt med grannen hela dagen och nu är han så solbränd att huden lossnar på axlarna. Mamma kommer att få spader. Han säger att de har hittat huggormsskinn i gräset och imorgon ska de minsann hitta ormen också.

- Den gömmer sig bergsäkert under verandan.

Klockan hinner glida förbi läggdags men sommarlovet spelar efter egna regler. Pappa slänger upp fötterna på soffbordet fastän mamma förbjudit det. Lucky Luke dyker upp på TV och jag är för gammal för att titta men kastar ändå trånande blickar över vardagsrummet.

Plötsligt riktar någon ficklampor igenom husets alla fönster och väggarna badar i blått strålkastarljus. Det knackar på dörren. Pappa kastar ett trött öga på klockan och knackningarna blir mer och mer ihärdiga. Rösterna är blytunga bakom dörren när pappa förklarar att “Linnea kom hem för flera timmar sedan”. Jag smyger mig närmare och gömmer mig bakom mamma. Hon märker knappt att jag är där. Samma blåa ljus cirkulerar ute på gatan och förvrider ansikten i konstiga former. Grannar står i trappen endast iklädda pyjamas. Hårstråna reser sig längs min ryggrad när Majas mamma vänder blicken mot mig.

Aldrig förr har jag sett någonting så kallt. Hon drar sig ur polisens lugnande famn och flänger upp vår grind så att den nästan lossnar i fogarna. Sedan kommer hon stegrades med den röda velourrocken fladdrandes som en tjurfäktningskappa bakom sig. Ansiktet är rödmosigt, ögon och kinder täckta i tårar. Två smutsiga sommaravslutningsskor hålls tryckta mot bröstet. Ambulansen har slagit av sirenerna och en bedövande tystnad lägger sig över gatan. Någon viskar drunkningsolycka så tyst att det lika gärna kunde ha varit vinden.

- Vad hade ni där att göra, jävla skitungar!

Hon skakar mig så hårt att det dansar framför ögonen. Polisen kommer och leder varsamt bort henne. Lillebror gråter. Majas mamma kan inte stå upprätt längre utan viker sig dubbel och landar med knäna i asfalten.

Allt det där känns så avlägset nu.

Jag är på väg hem ifrån sommarjobbet på äldreboendet och parkerar cykeln vid forsen.

Samma fors som aldrig slutat att viska hennes namn. Jag tog omvägar i flera år, även efter att vattnet leddes om och det bara blev till en liten bäck. Lupinerna står i full blom och småkrypen svärmar över det höga gräset. Två barn iklädda galonbyxor och stövlar kliver runt i vattnet. Jag får hejda mig. Föräldrarna har en picknickfilt framdukad i gräset och uppsyn över barnen i bäcken. Maja skakar på huvudet och trycker ett finger mot läpparna.

Hon står lutad mot en björk, och är lika transparent som älvdansen över sjön under en tidig morgon. En barnslig fantasi men ändå står hon där så tydligt. Hon kastar av sig skorna, rullar upp jeansen och doppar fötterna i vattnet. Det sommarblekta håret dansar i luften. Hon vänder sig mot mig.

- Glöm inte bort mig mer än lagom, Linnea.

Mörkret krälar över de förrädiska stenarna. Maja tar ett hopp, tar två hopp. Hinner nästan ikapp krusningarna som sprider sig över vattenytan.

Men bara nästan.

Fakta

Lianna Berglund

Ålder: 17 år

Gör: Bor i Viskafors och läser andra året på Bäckängsgymnasiet.

Bidrag: ”Vad hade vi där att göra”

Juryns motivering: ”Med väl valda detaljer skänker denna skribent inlevelse i barndomens och sommarlovets magi, som stannar kvar, också efter att det värsta har hänt.”

Visa mer...