Kultur

Vackert om minnets mysterium

bokrecension Artikeln publicerades
Ulf Erikssons författarskap utforskar ofta minnet, så även i nya diktsamlingen.
Foto: Sofia Runarsdotter
Ulf Erikssons författarskap utforskar ofta minnet, så även i nya diktsamlingen.

Ulf Eriksson har sedan debuten i början på 80-talet givit ut ett 30-tal böcker, alltid läsvärda, men alltid lite vid sidan av den breda svenska litteraturfåran.

Skalornas förråd

POESI

Författare: Ulf Eriksson

Förlag: Albert Bonniers

Ulf Erikssons författarskap utforskar ofta minnet, så även i nya diktsamlingen, vars skönhet man får vara bra hårdhudad för att kunna stå emot, enligt Stefan Eklund.

Man får vara bra hårdhudad för att kunna stå emot Ulf Erikssons dikter. De är vackra, vemodiga – och viktiga. Vackra i sina exakta detaljer och språkliga pregnans, vemodiga i sitt utforskande av de förluster som minnet ständigt påminner oss om och viktiga för att de säger något om ensamhetens värde i vår egen samtid, dränkt som den är av ett ständigt digitalt informationsflöde.

Ulf Eriksson har sedan debuten i början på 80-talet givit ut ett 30-tal böcker, alltid läsvärda, men alltid lite vid sidan av den breda svenska litteraturfåran.

Jag tillhör samma generation och är uppvuxen inom samma förortsmedelklass som Ulf Eriksson (tror jag), det påverkar säkert min läsning. Jag känner igen mig.

Ulf Eriksson har sedan debuten i början på 80-talet givit ut ett 30-tal böcker, alltid läsvärda, men alltid lite vid sidan av den breda svenska litteraturfåran. Återkommande är bearbetandet av minnets mysterium och kraft, vare sig det har handlat om romaner, noveller eller poesi.

Hans förra roman, ”Det begravda berget” (2016), var en stor satsning, ett försök att diagnostisera samtiden som borde blivit betydligt mer uppmärksammad och diskuterad än vad som blev fallet. Det finns teman i den som återkommer i ”Skalornas förråd”, diktsamlingen som utkommer nu – minnet, som sagt, men också tidens flykt och, igen, ensamheten, den som är nödvändig för att kunna möta Den Andre.

Dessa teman gestaltas i kända Stockholmsmiljöer, bland annat i Högdalen där Ulf Eriksson växte upp. Ofta är vädret grått, ibland regnigt, men diktjaget kan ändå plötsligt få syn på en sådan där målad trafiksäkerhetssymbol föreställande en vuxen hållande ett barn i handen som finns på gångbanor och återuppleva ”glädjen som liten över att vara till.”

Så ljusets och hoppets kraft finns också hos Ulf Eriksson. Och efter den nödvändiga ensamheten väntar något annat, som i slutstrofen på Vasaparksdikten ”Minne av grönskande ålder”:

Fallande löven är många idag, / och dagen är en / av många samtliga dagar som / leder världen / in i oss, genom våra / minnen, förbi / våra kroppar / och tillbaka ut / ur ensamheten.