Vackert och mediokert av Lykke Li

”So sad, so sexy” är Lykke Lis första album på fyra år. Precis när jag trodde att hon föralltid slukats av de coola hipsterkvarteren i LA (där jag tänker att hon hänger) så är hon tillbaka. Lykke Li matchar sin albumtitel, hon har gjort sig ett namn som den ledsna sångerskan som sjunger om hur det känns när det är som mest nattsvart, och det fungerar fortfarande.

Den excentriska sångerskan från Ystad firar tio år sedan hennes debutplatta släpptes, och har alltid varit skicklig på att plita ner sina känslor och sjunga modigt och innerligt om dem. Under de fyra år hon varit “borta” startade hon upp bandet Liv tillsammans med flera framstående svenska och amerikanska musiker.

Men nu är hon tillbaka som Lykke Li. Mycket har ändrats, mycket är detsamma. Popmelodierna blivit betydligt långsammare och mer avskalade. Reverbet är bortplockat och varje ord är tydligt och naket. Första spåret Hard rain falling är enkelt ihopsatt med ett rakt beat och Lykke Lis svävande röst som styr melodin.

Resultatet blir ett modernt sound som påminner om Lana Del Rey och The Weeknd. Samtidigt petar hon in r&b, soul och dance i musiken utan att tappa tråden utan lägger det lager på lager. Utan att det blir smetigt eller för mycket. Kvar är de emotionella texterna som inte duckar för det jobbiga. Hon verkar inte tagit skada av att vara borta från scenen i några år och sjunger fortfarande med hjärtat utanför kläderna.

Refrängen i majoriteten av spåren är one-liners, en fras som upprepas som ett mantra, vilket funkar i titelspåret. Det fungerar betydligt sämre när alla stavelser i Jaguars in the heart upprepas om och om igen. Men hon levererar också smarta rader som ”I was only lying when I looked in your eyes, I’m crying diamonds like a river inside and it’s so sad, so sexy”.

Riktigt magiskt blir det på fjärde spåret Last piece of my heart, som blir rent fantastisk med den dova, mullrande synthen. Emotionella Bad Woman är också briljant precis som mjukt gungande Utopia.

Överlag skiftar albumet mellan mediokert och vackert och jag beundrar att Lykke Li fortfarande besitter kraften att omfamna melankolin. Och att hon inte har tröttnat på att skriva om brustna hjärtan och olycklig kärlek.