Kultur

Utsattheten strålar ur texten

bokrecension Artikeln publicerades
Författaren Karolina Ramqvist är aktuell med romanen
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Författaren Karolina Ramqvist är aktuell med romanen "Björnkvinnan"

Karolina Ramqvist förhåller sig till metoo – men på ett luddigt sätt – i nya romanen ”Björnkvinnan”. Till en början blir recensenten Aase Berg provocerad.

Björnkvinnan

Roman

Författare: Karolina Ramqvist

Förlag: Norstedts

Ibland kan man undra om etiketten ”stark kvinna” stjälper mer än den hjälper. Vad betyder det egentligen? Karolina Ramqvist kommenterar i nya romanen ”Björnkvinnan” att kritiker ofta försöker polarisera hennes romangestalter – är de starka kvinnor eller är de offer? Frågan är meningslös, eftersom Ramqvist hela tiden luckrar upp spänningsfältet mellan dessa förenklingar.

Nya romanen handlar om två personer: ”Björnkvinnan” Marguerite de la Rocque, en föräldralös kvinna som levde på femtonhundratalet och som sattes iland på en karg öde ö av sin förmyndare, och en författare som skriver på romanen om henne.

Men författaren i boken ska inte rakt av likställas med Ramqvist. Distinktionen är extra viktig här, eftersom Ramqvist i verkligheten är gift med Fredrik Virtanen, hårt exponerad i samband med metoo.

Författaren i boken förhåller sig visserligen till metoo, men på ett luddigt sätt – hon mumlar och hintar om ”den stora vågrörelse som dragit genom min tillvaro”. Och intresset för myten om Acteon och Diana, som handlar om ”att förvandla jägaren till ett jagat djur”, är lätt att förknippa med Virtanens nedstörtande från den manliga journalistikens högborg.

Först blir jag provocerad av den här strategin, eftersom den ger en känsla av att Ramqvist gömmer sin huvudperson bakom de halvkvädna visornas makt och med flit tar skydd bakom oåtkomligheten. Å andra sidan – hur skulle hon annars förhålla sig? Instängdheten är hela bokens tema, och författaren konstaterar om Marguerite att ”hon hade tvingats till isolationen men jag hade valt den själv.”

Det finns en särskild sorts ensamhet som både skrämmer och lockar, en längtan till hårda och avlägsna trakter som både är geografiska och existentiella, och denna längtan ut i det vilda brukar vara förbehållen män. Jag tänker på filmer som ”Into the wild” och ”Grizzly man” och, på svensk mark, Bea Uusmas fascinerande dokumentärroman ”Expeditionen”.

I Ramqvists roman är ensamheten inte enbart geografisk, även om bilden av den öde ön i de gudsförgätna trakterna kring Labrador och Newfoundland – ”befolkad endast av demonerna och de vilda djuren” – är suggestiv.

Sökte hon frihet eller var hon fånge, blev hon förälskad i fel person eller våldtagen?

Det är också en ödslighet som har med den förflutna tiden att göra. Författaren är ingen expert på historia. Hon letar intuitivt och planlöst i källorna och i mer än ett fall släpper hon spår eftersom de blir överdetaljerade och jobbiga. Hon försöker förstå Marguerite genom lagren av århundraden – hur kände sig en kvinna i hennes situation på den tiden, vilka oskrivna och skrivna regler gällde, sökte hon frihet eller var hon fånge, blev hon förälskad i fel person eller våldtagen? Det var väl i och för sig ungefär samma sak på femtonhundratalet.

Det går inte ens att få fram hur skeppet såg ut. Den tidigaste detaljbeskrivningen av ett skepp spårar hon till 1600-tal, och då hade båtbyggande precis genomgått ett stort tekniskt skifte.

Författaren drar också ut på resor. Bland annat besöker hon, under en ömsint och sorgsen Parisresa med tonårsdottern, slottet som tillhörde Marguerites förmyndare. Flera partier i boken utspelar sig vid foten av borgens falliska torn.

Hon åker även på författarbesök till USA, och jag får bilden av en mycket sval kvinna i inre exil, på ensam odyssé. Isoleringen präglas av ett slags elegant mystik – inga utbrott, ingen skränig desperation, bara nedtonat sober smakfullhet. Det kan vara en försvarsmekanism – att gömma sig bakom det madonnaliknande för att slippa skammen i att vara utstött. Reträtten går in i familjens grotta: ”Jag tänker ibland att det måste vara ödets ironi, hur en ny avskildhet uppstod omkring mig just som jag börjat söka mig ut ur den jag själv skapat. Jag har bara mig själv och mina närmaste nu.”

I verklighetens metoo-tumult har ju horan stått mot madonnan hela tiden, det är på sätt och vis de skamlösas uppror.

Det är enklare att vara madonna än att vara hora. Kontrasten mellan författaren och Marguerite blir på så vis effektiv: i romanen är det Marguerite som anklagas för att vara horan, det vill säga kvinnan som bryter mot uppförandekoderna.

I verklighetens metoo-tumult har ju horan stått mot madonnan hela tiden, det är på sätt och vis de skamlösas uppror. De skräniga brudarna i metoo, som kanske inte ens alltid har rätt utan ibland skjuter skarpa skott på måfå, och de mer borgerligt sammanbitna hustrur som, i Ramqvists fall med rätten på sin sida eftersom hennes man inte har begått något brott i juridisk mening, sluter sig inom den äktenskapliga kokongen.

Madonnan på sin tron är oåtkomlig, hon släpper inte in någon i sin frånvända vägran att vara vulgär. Men trots att författaren i boken stör mig, eftersom hon är just så fjär och samtidigt kvävd som de kvinnliga huvudpersonerna i Ramqvists romaner ofta är, och trots att jag uppfattar undertexten som onödigt mystifierad, så landar jag i att ”Björnkvinnan” är en vacker och oroande bok om att varken drottningtronen eller fallostornet funkar som gömställen.

Den våldsamma utsattheten strålar ur texten. Hur mycket kärnfamiljsmadonnan eller snubben i safarihatt än försöker bemästra ensamheten, så undkommer de den inte. Det gör ingen.

fakta

Karolina Ramqvist

Född: 1976

Bor: I Stockholm.

Tidigare böcker i urval: Skönlitterär debut med ”More fire” (2002). ”Flickvännen” (2009), ”Alltings början” (2012), ”Den vita staden” (2015) Hennes senaste bok, ”Det är natten”, är en personlig essä om författarens olika roller.

Dessutom: Har varit chefredaktör för tidskriften Arena och medarbetare i DN.

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.