Uppror i Kina möter uppväxt i Trelleborg
En piska en påk en yxa
Roman
Författare: Lin Engdahl
Förlag: Modernista
Familjemedlemmar har på ett sätt en rätt konstig relation. Ett syskon, till exempel, kan vara en person som man levt parallellt med under flera år utan att man vet vem den personen är utanför hemmet. På samma sätt kan en förälders liv, innan de blev föräldrar, vara som en främlings liv för barnen. En familj sammanhålls inte bara av relationer utan också av dess hemligheter. Kanske är det naturligt att man är nyfiken på varandra, att man smygläser någons dagbok, eller rotar i dess lådor.
Vänskap är, åtminstone under tonåren, det motsatta eftersom den kan vara så hudlös att det är svårt att avgöra vem man är utanför det förhållandet.
Relationer, i familjer som i kamratskap, och också skillnaderna dem emellan är ett återkommande tema i utvecklingsromaner, och det bör upprepas eftersom varje ny generation har sin omgivning, sina givna ramar av influenser och historiska händelser.
Lin Engdahl är litteraturvetare och sinolog, hon har varit bosatt i Kina i flera år och i hennes debut, ”En piska en påk en yxa” – som för övrigt är en väldigt fin titel, har hennes kunnande mynnat ut i en klassisk utvecklingsroman, men som uppfriskande nog balanserar mellan två främmande världar. Den ena utspelar sig kring millennieskiftet i Trelleborg och perspektivet är Lin Daiyu som träffar Elin på gymnasiet. De är två sökande själar som finner varandra och utvecklar en vänskap lika intim som känslig. En blandning som också drivs av destruktivitet och ett hemmasnickrat rättspatos. Flickornas uppror går ut på att de ger igen på dem som de tycker förtjänar det. Samtidigt finns det ytterligare en berättelse i Lin Daiyus mammas dagbok från 1980–talet, där studentupprorens Peking skildras. Ma, som hon kallas rakt igenom romanen, betraktar sin storasyster som en intellektuell upprorsmakare och dagboken beskriver tiden innan och under demonstrationerna.
Kontrasten mellan åttiotalets Kina och det politiska upproret i en totalitär stat gentemot det absoluta upproret hos Elin och Lin är vad som gör romanen spännande. Lin Engdahl kan sina saker, analogierna till att på olika sätt se, blicka, betrakta är många. Liksom hur varje Lin Daiyu och Ma på olika sätt måste förhålla sig till historien. Det fina är också att berättelsen får behålla en del tystnad, hemligheter som inte förklaras eller ges avslut. Det är också en fin gestaltning av den sydskånska småstaden. Det kan tyckas osannolikt att det bor människor som deltagit i ikoniska historiska händelser, men det är det som förhöjer realismen, och att det får förekomma okommenterat är en styrka i romanen. Det som drar ner mitt omdöme är att det saknas gestaltning. Det skulle kunna vara en stilistisk poäng att Lins berättelseröst och Mas dagbok är snarlika. Men på det stora hela gör de luftiga styckena att texten känns beskrivande – välskrivna såklart, men distanserade. Det är en litterär skavank som jag tror att Lin Engdahl kommer kunna slipa bort, för detta är ett författarskap i vardande som det ska bli spännande att följa.
