Uppbrott och hemkomst – Bo W Jonsson läser Peter Handke
En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus
Författare: Peter Handke
Översättning: Karin Nyman
Förlag: Albert Bonniers
Vad gör Peter Handkes romankonst till något så i sitt slag enastående? Till en del kan det förklaras av hans språk med vilket han berättar och beskriver minutiöst noggrant - och aningen ironiskt -, med underfundiga nybildningar och här och var med en säregen poetisk lyster. Lägg därtill en lätt och överraskande förskjutning av den återgivna verkligheten med något av drömstämning som följd - en sorts magisk realism för att använda en nutida hanterlig term. (Selma Lagerlöfs diktargeneration kallade sådant för inbillningsnaturalism.) Vad som berör mig mest är emellertid det engagemang och den entusiasm som livar hans berättande. Ingen behöver tveka om att han är ute i angeläget ärende.
Något som bidrar till dynamiken i hans texter är att personerna ofta befinner sig på resande fot, gärna i ett utforskande syfte. Ty färdandet är hos Handke en viktig komponent, ett förlopp som reflekterar individens utveckling och där det skiftande landskapets karaktär harmonierar med människosjälens förvandlingar.
Ovan sagda täcker i sin helhet och utan förbehåll hans senaste roman En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus, en av årets litterära begivenheter. Till lycka för svenska läsare hanteras översättningen av Karin Nyman, vars tolkning av Handkes ibland - föreställer jag mig - halsbrytande ordskapande är prisvärd.
Apotekaren i Taxham - endast så namnges huvudpersonen, boende på denna trista och ytterst isolerade lilla ort i närheten av Salzburg. För berättaren, eller upptecknaren, återger han brottstycken av sitt ensamma liv men framförallt händelserna under sin märkliga resa, med bil och till fots.
Apotekaren har förskjutit sin son, lever utan gemenskap med hustrun och har som enda andningshål en undanskymd skogsglänta. Här ger han sig hän åt läsningen av medeltida riddarsagor. Till hans företräden hör att vara svampexpert, samt att han har ett extremt välutvecklat doftsinne.
Så en natt, som sagt, lämnar han bilburen sitt tysta hus. Vid ett uppehåll får han ett slag i huvudet och märker att han förlorat talförmågan. Icke desto mindre ger han sig iväg på en färd söderut tillsammans med en poet och en skidåkare. Båda dessa har det gemensamt att de en gång varit uppburna idoler, var och en i sin bransch, men nu blivit totalt och sorgligt bortglömda. Under resan möter de en gåtfull kvinna som förföljer dem på ett hotfullt sätt, men vars osynliga närvaro får en säregen betydelse för apotekaren och för romanens idéinnehåll.
Sällskapet når fram till en stad i fest, av apotekaren poetiskt namngiven som Nattvindsstaden, belägen någonstans i Spanien. Härifrån sker sedan hans definitiva uppbrott. Ensam och till fots beger han sig ut på den öde och solbrända högslätten - eller "stäppen" enligt apotekaren - sökande efter den hemlighetsfulla kvinnan. Under vandringen inträffar en del bisarra möten, till vilka väl också bör räknas stönande joggare och terrängcyklister. I Handkes verk representerar dessa med sina självpålagda lidanden den förflackade nutidsmänniskan, förslösande sitt liv på det meningslösa eller möjligen för att ta spjärn mot dödsångesten.
”Två ord äger en särskild betydelse i Handkes diktning, i synnerhet i denna roman: "berättelse" och "hemkomst".”
Kontrasten är påfallande till de eremiter som finns utspridda i den här underliga miljön, geografiskt bekant men genom Handskes manövrer ändå obekant och främmande. För eremiten drar ju sig undan världen i någon sorts uppbyggligt syfte, för själens rening, för bot, för att nå en djupare kunskap... Apotekaren, den vandrande enslingen, hör han då hemma bland dessa de sökande? Säkerligen gör han så i sitt irrande efter den undflyende kvinnan, vars förlösande uppgift man så småningom börjar ana.
"Tusen vägar måste du rida, annars förs ditt äventyr aldrig till slut." Så lyder den uppfordrande signalen till apotekaren, som sannolikt inte av en slump äger släktskap med Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden. Vilsegången är han liksom denne och liksom denne en slukare av riddarromaner. Och på samma sätt som den spanske hidalgon skall han genomgå en förvandling, ett uppvaknade ur vilsenheten. Ty i det ögonblick han befinner sig i sin stumhets bottenläge, med Handkes bildliga framställning en mörknande och livsförnekande avgrund, i den stunden uppenbarar sig kvinnan, förlöserskan: "Sluta upp att söka det levande bland de döda här! Du får skaka av dig din stumhet. Annars tar ditt icketal livet av dig i denna dag."
Två ord äger en särskild betydelse i Handkes diktning, i synnerhet i denna roman: "berättelse" och "hemkomst". Apotekarens berättelse innebär en process, under vilken han skall nå en slutgiltig insikt. Det vill säga att den viktiga kunskapen om verkligheten endast kan erövras - och det är viktigt - med språkets hjälp. Tydligt uttrycker Handke detta då han säger att berättandet "var en hjälp för upptäckandet, skapade övergångar, ledde till uppsikt, i ordets alla bemärkelser, fågelsikt, örnsikt!". Och därmed blir berättelsens fullbordande en hemkomst, en del av livet, världen, verkligheten har begripliggjorts.
Så är även denna roman av Handke ett lysande prosaverk, fyllt av skönhet, utmaningar och i sig själv ett övertygande dokument om språket som frälsning från stumhetens bottenlösa avgrund.µ
Arkivtext från 2000-12-13
