Kultur

Upp till kamp för populismen

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Maxim Thor

ÅM Hellman läser det ”Populistiska manifestet” och ser ambitionen att ena vänstern till en folkrörelse.

Fakta

Populistiska manifestet

Sakprosa

Författare: Göran Greider & Åsa Linderborg

Förlag: Natur & Kultur

Visa mer...

Författarna till det ”Populistiska manifestet” Göran Greider och Åsa Linderborg behöver knappast någon presentation. Har man inte uppfattat att de är röda rakt igenom, så har man antagligen sovit under en sten de senaste decennierna.

Alltså, ”Populistiska manifestet” kommer inte att bli Jimmie Åkessons kvällslektyr (det vill säga om han inte följer tes nr. 97 som handlar om att man ska studera sin fiende).

Greider och Linderborg anspelar så klart på det marxistiska manifestet, men det är som de själva skriver– inte en uppdatering av marxistisk världsåskådning, utan en text om populism. En av manifestets bärande idéer är att populism är ett symptom på att tillräckligt många medborgare är besvikna.

Populism är en ”folkrörelse”, även om begreppet ”folk” är både problematiskt och tolkas helt annorlunda beroende på om det är vänster- eller högerpopulism. Utifrån denna skillnad fördjupar sig Greider och Linderborg i det som lett fram till dagens populism och orsakerna till att politiken upplevs som två polariserade falanger. Många exempel är hämtade från den amerikanska valrörelsen och Brexit, men även de senaste decenniernas europeiska och svenska historia nagelfars. Eftersom jag är så färgad av vilka Greider och Linderborg är så styrs min läsning av frågan, är detta vad jag förväntar mig av dem?

Det är en hopplös och dum fråga eftersom det gör mig till opponent, jag söker brister i resonemanget, slarvfel och dåligt underbyggda argument, men det finns inget syfte med att försöka vara smartare än en Greider eller Linderborg. Jag är inte heller någon politisk kommentator. Teserna i sig behöver inte recenseras. Istället är det mer intressant att fråga för vem är detta skrivet?

Jo, för alla som lite lojt betraktar sig som vänster. Detta är ett manifest för att väcka liv i rörelsen att bli kollektiv, enad och solidarisk. Förebilderna att en annan ordning är möjlig ges i analyser av Bernie Sanders och Jeremy Corbyns popularitet. Det som kan mota iväg högerpopulism är att vänstern inte skyr populism utan reclaimar det. På så sätt riktar Greider och Linderborg den vassaste kritiken till de egna leden. De vill se en vänsterrörelse som åter tar ansvar för att vara en arbetarrörelse och de läxar upp en (yngre och ängsligare) vänsterrörelse att sluta se ”att vara vänster” som ett identitetsbygge.

Kommer de att lyckas? Jag kan tänka mig att de kommer mötas av en kritik att de representerar en förlegad vänster. Och gammelvänstern kommer kanske inte kunna hålla sig ifrån att pilla isär deras teser, just för att det är Göran Greider och Åsa Linderborg. Det vore synd, för det finns en massa kraft i ”Populistiska manifestet”som helhet.