Underhållande och svidande dramabiografi

Filmen inleds med att konstatera svårigheten att göra sanningsenlig film om en så hemlighetsfull person. ”But we did our fucking best”, som förtexterna konkluderar. Vad som följer är en tajt dramatisering som knyter ihop valda delar ur Cheneys liv och karriär. Från strulig suput i 60-talets Wyoming till vicepresident åt George W Bush i 00-talets Vita huset, där Cheney förvandlade den symboliska tjänsten till att bli administrationens mäktigaste.

McKay återanvänder sitt vinnande recept för att ge filmen en lättsam touch, trots att historien badar i becksvart mörker och grå teknikaliteter. Med lekfulla stilgrepp bryter han regelbundet fiktionens gränser. I en scen gestaltas ett politiskt möte som ett restaurangbesök, där kyparen radar upp juridiska alternativ från menyn. I en annan för rollfigurerna dialog som i en Shakespeare-pjäs. Roligast av allt är när filmen låtsas sluta halvvägs in, komplett med tillrättalagda eftertexter i traditionell biopic-anda.

En stor del av filmens tyngd kommer från skådespelarna. Amy Adams (Cheneys hustru), Steve Carell (Donald Rumsfeld), Sam Rockwell (Bush). Och så Christian Bale i huvudrollen för vilken han genomgått en remarkabel förvandling. Med rejäl viktökning och flera lager smink gör han inte bara en porträttlik imitation av Cheney utan bygger psykologiskt djup i rollens gester och uttryck.

Tidigare i veckan belönades Bale välförtjänt med en Golden Globe för sin insats. Han passade på att tacka Satan för inspirationen. Rimligt, eftersom filmen skildrar djävulens hantverk i form av en grå byråkrat som verkar i kulisserna för att tillskansa sig absolut makt med globala konsekvenser på liv och död. Och underhållande som den är: när Cheney vänder sig mot kameran och konstaterar att vi alla är medskyldiga, så svider den också till på riktigt.