Kultur

Uggla ger publiken vad publiken vill ha

Krogshow Artikeln publicerades
Artisten Magnus Uggla modell 2019 borde ha varit vassare, tycker Bella Stenberg./Arkivbild
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT
Artisten Magnus Uggla modell 2019 borde ha varit vassare, tycker Bella Stenberg./Arkivbild

Magnus Uggla vägrar bli vuxen och publiken är med på noterna. Men även om flera hits fortfarande håller är grabbigheten ett problem, tycker recensenten Bella Stenberg.

Varning på stan nu mår kung i baren illa igen

Artist: Magnus Uggla

Regi, manus: Rikard Bergqvist

Koreografi: Siân Playsted

Längd: 1 timme 30 minuter

Bäst: IQ – som dessutom illustrerar Borås på 80-talet

Sämst: Grabbigheten och allt allvaret i låtar som Jag och min far försvinner

Spelas till 14 december

Magnus Uggla gör en entré i skinnjacka som en trotsig tonåring, men möts genast av spöken från sina gamla hits: Disko-Kaj, brudarna från Djursholm och trubaduren.

”Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen” hade premiär på Göta Lejon i Stockholm förra hösten. Ungefär samtidigt kom Magnus Ugglas memoarer ”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen” där hans rastlöshet både som person och som artist blev tydlig. Han har tre krogshower bakom sig, med inställningen att de enbart ska baseras på nytt material och ”ingen gammal skåpmat”. Den här gången har han gett efter för publikens krav – om det nu är av personliga eller kommersiella skäl – och satsar stenhårt på sina hits. Och sådana har han haft många genom sina 45 år i branschen, om det än var ett tag sedan.

”Jag är inte snäll, jag är Magnus Uggla” sammanfattar han.

Bitvis påminner det om en musikal när ensemblen gestaltar och ifrågasätter hans välkända figurer och även hans egna tidigare inkarnationer. ”Jag är inte snäll, jag är Magnus Uggla” sammanfattar han.

Uggla på Scandinavium någon gång på 80-talet var en av de första stora konserterna jag såg, men jag har gått vidare och hur mycket Uggla än inte velat växa upp har även han nått pensionsåldern. Där låtar som Johnny the rocker och Jag skiter fortfarande håller känns andra hopplöst passé. Inte minst hans kvinnobilder – han fattar liksom inte allvaret i de fula gubbarna.

Det är nostalgi publiken verkar vara på plats för

I Jag mår illa är det fortfarande Emilio som kysser sin Pernilla medan tabloiderna som fladdrar förbi visar nutida prinsessor – vissa ämnen är aktuella men föränderliga och då träffar Uggla rätt i sin satir medan annat är buskis, burdust och banalt. Inspirationen från punk och glam blir ofta fylledängor – ibland satir och någon gång med underliggande allvar – och det är nostalgi publiken verkar vara på plats för. Att få dansa onykter, vara kung i baren eller åtminstone skita i allt för en kväll. Det räcker en bra bit, men borde varit ännu vassare.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.