Kultur

Trygg Winnerbäck står stadigt där han är

Kultur Artikeln publicerades
Lars Winnerbäcks tolfte album är varken ett steg framåt eller en smärtsam besvikelse, tycker BT:s recensent.
Foto: KNOTAN
Lars Winnerbäcks tolfte album är varken ett steg framåt eller en smärtsam besvikelse, tycker BT:s recensent.

Lars Winnerbäck är en artist som vägrar rucka på sina grundvalar. På sitt tolfte album är det vackert målade omslaget av artisten själv den största behållningen.

Lars Winnerbäck

Album: Eldtuppen

Bolag: United stage/Border

Genre: Rock

Han är Lasse med hela folket, precis som Hellström är Håkan. Han är mini-Lundell, Kent i rockkostym. Och då pratar vi bara om Winnerbäck som koncept och inte nödvändigtvis som musiker. Den där personliga auran som har tagit sig in i så många nordiska hjärtan. Han gillar inte det mediala och håller på sin integritet. I Kristian Luuks nya talkshow sa han att han är till freds och lyckligare än på länge. Ny kärlek, nybliven pappa och mer livsharmoni. Men har Herr Dysterkvist verkligen blivit Mr Muntergök? Nej, lyckligtvis är allt inte frid och fröjd. Han oroar sig över hur miljön, sociala medier och högervindar fördärvar oss. Men Winnerbäck är nog i alla fall färdig med att göra sin egen “Den vassa eggen” på ett bra tag.

“Eldtuppen” är den andra skivan som Winnerbäck spelar in på den irländska landsbygden. Vad fint det hade varit om han plockade upp något från öns klassiska folkmusiktradition, istället för att allt bara låter som en vanlig studio på Söder. Apropå Stockholm så är den spirande huvudstadsromantiken intakt. Det är möjligen en solkad romantik, men väldigt många tunnelbanestationer swischar förbi.

Det är alltid önskvärt att en artist tar steget utanför boxen. Winnerbäck är inte den artisten. Per “Texas” Johansson flikar läckert in med både saxofon och klarinett (detta evigt underskattade instrument). Johansson hade såklart fått ta mycket mer plats istället för en hop trötta gitarrsolon. Textmässigt så pendlar Winnerbäck alltid mellan högt och lågt. Han kan vara en mästare på att skildra ensamhet, men mindre bra på att porträttera samtiden. I titelspåret sjunger han både att han är gammal, ful och slut som artist och en full satanist. Självömkan eller ironi? Jag antar att han landar någonstans mitt i mellan.

När Winnerbäck går på sparlåga är han tråkigare än en tegelsten, arketypen av en rockpoet där rocken blir lite för bredbent och poesin lite för gymnasial. Sömnpiller som ”När jag såg dig” och ”Död och himmel” avlöses av snygga poplåten ”Vykort från alperna” och slamriga ”Precis det där”.

“Eldtuppen” är varken ett steg framåt eller en smärtsam besvikelse. Winnerbäcks tolfte album rör sig på trygg mark och de flesta vill nog att det ska vara så.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.