Tragedi och komedi i obalans
Kung Lear
Plats: Göteborgs stadsteater, Stora scen
Av: William Shakespeare
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Pontus Stenshäll
Medverkande: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer, Lasse Carlsson, Per-Anders Ericson, Ashkan Ghods, Johan Karlberg, Michalis Koutsogiannakis, Alexandra Nordberg, Mattias Nordkvist, Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Melina Tranulis
Musik: Simon Steensland
Längd: 3 timmar, 10 minuter
Spelas till 31 januari 2019
Kung Lear gör en grandios entré, över två manslängder hög, med guldtyg böljande kring sig. Den allsmäktige makten har anlänt. Nedstigen från sin rullande, gyllene tron avslöjas han som en gammal men på intet sätt vis man.
Den åldrige kungen vill dra sig tillbaka och därför dela sitt rike mellan döttrarna, baserat på vem som älskar honom mest. Eller rättare sagt, bäst smickrar honom. En strategi som självklart inte skapar enhet utan splittring och intriger. Den makthungriga äldsta dottern Goneril och mellanbarnet Regan skräder inte orden medan Cordelia, yngst, ännu ogift och självständig, vägrar spela med och blir lottlös.
Lears galenskap är ett centralt tema, men länge är Michalis Koutsogiannakis kung mer av en man som haft mycket makt, inte längre har det och inte klarar att hantera förlusten. Tjurskallig med plötsliga infall har han alltid varit, klagar döttrarna. En mer markant galenskap kommer till ytan på den stormiga, dimmiga heden. Demensen syns i slutet när kungen, nu i underställ, ser fängelsecellen som en barnkammare. Koutsogiannakis ständiga uttryck med tom blick gör att förfallet sällan berör.
Istället gör de mindre rollerna större intryck. Caroline Söderström som Regan hittar helt rätt; blasé, vuxen men med en aning tonårstrots. Jesper Söderström som hertigen av Albany får Shakespeares språk att låta naturligt. Johan Karlberg gör en nyanserad greve av Gloucester, nog mer gräsligt förrådd än Lear. Ett annat generationsdrama utspelas mellan Gloucesters inom äktenskapet födda Edgar (Melina Tranulis) och bastarden Edmund (Mattias Nordkvist). Edmund är manipulativ om än inte knivskarp i sina ambitioner och en humoristisk tolkning som funkar fullt ut. Han plockar fram gitarren och visar sina sanna känslor (makthunger, hat) i en perfekt parodi på svenska manliga rocksångare som tar sig själva på för stort allvar.
Störst plats av alla tar Narren. ”Regissören har sagt till mig att jag kan hålla på hur länge jag vill”, säger Lasse Beischer från 123 Schtunk nöjt en av de många gånger han riktar sig direkt till publiken och kommenterar pjäsen eller Stadsteatern. Det är ett kul och bitvis lyckat grepp att ta in en improvisationsskådespelare som just Narren, men upprepas några varv för mycket. Av Narren som välbehövlig sanningssägare finns för lite.
Richard Andersson och Ingela Collin som stått för kostym och mask har gjort ett utomordentligt jobb. Scenografin är enkel men effektiv. Med musik och sång (och splatter) blir det en föreställning för alla sinnen, men i det ständigt uppskruvade tonläget försvinner även något centralt. Beischer är inte den ende som verkar lägga texten i andra hand, då många repliker skriks bort. Shakespeares storhet finns inte bara i de tidlösa och allmänmänskliga ämnena och personerna, utan också i att språket fortfarande kan låta levande och lätt.
När regissören Pontus Stenshäll pratat om sin uppsättning har han framhållit att en pjäs inte måste vara antingen tragisk eller komisk. Men lika mycket som kontraster förstärker behöver en blandning balans, och den har han fortfarande svårt att hitta.
