Tomas Andersson Wij blixtrar till

Tidens förgänglighet, utmaningen att hålla fast vid sina ideal och relationen till de som har format dig till den du är har nog aldrig berättats lika väl som i den italienska filmklassikern ”Vi som älskade varandra så mycket” från 1974. I filmen finns en återkommande scen när all tid plötsligt upphör utom mötet mellan huvudpersonerna. Ljuset faller på dem medan allt runt omkring är helt stilla. Det är i de frysta ögonblicken som de öppnar upp sig för varandra på riktigt och pratar om tiden som har passerat, minnena som de fortfarande bär med sig och vilka de är nu.

Exakt samma ingredienser och samma magi ryms i Tomas Andersson Wijs bästa stunder. Det har han bevisat ända sedan genombrottet med ”Ett slag för dig” som släpptes vid millennieskiftet. Allt från låtar som Du skulle tagit det helt fel, Tommy och hans mamma, De gröna vagnarna till So long och Sturm und drang. På hans nya album ”Avsändare okänd” är den stunden Jag nådde aldrig riktigt fram till dig. Under fem febriga minuter blickar han tillbaka i tiden, utan att för den sakens skull kännas tillrättalagd eller blasé. Språket flödar när han sjunger: ”Du kom från Charles de Gaulle med kvällens allra sista flight. Du var klubb och katedral, Henry Morgan och Sebastian Flyte. Och jag hyrde ut min lägenhet och fick ett rum hos dig. Och vår stad den var så kal och sträng och anorektisk då. Men hos dig fick alla va bland jugend och bland rokoko”.

Men den nerv som finns i Jag nådde aldrig riktigt fram till dig lyckas Tomas Andersson Wij bara återskapa under små korta stunder på resten av albumet. Det blixtrar till i låtar som Det finns ingen ensamhet, Hej på dig döden och titelspåret Avsändare okänd. Annars fäster texterna inte riktigt. De blir antingen för allmängiltiga eller anonyma. För många andra svenska artister hade det kanske räckt till, men med tanke på att Tomas Andersson Wij har byggt sin karriär på sitt unika berättande så är också kraven högre på honom.

Det spelar tyvärr ingen roll att han har vässat produktionen och att han backas upp av fantastiska popband som Deportees och Niki & The Dove. Istället hade Tomas Andersson Wij behövt fler låtar som ligger på den nivån som man är van att höra honom.