Kultur

Tillbaka till framtiden

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Jeff Forne

Extravaganta och föränderliga Muse byter skepnad igen. Basen på åttonde skivan är syntrock och science fiction, och Bella Stenberg upptäcker att hon ofta gillar de alternativa versionerna bättre.

Muse

Album: Simulation Theory

Bolag: Helium 3 Warner

Genre: Syntrock

Vart går det att ta vägen när världen gått under? När alla dödas av drönare? Och när det dessutom skett i en slags rockopera?

Muse blandar taktiker på sin åttonde skiva. Att inte göra ännu ett dystopiskt konceptalbum, även om det finns ett löst tema med science fiction, AI och VR. Att inte satsa på hundraprocentig sammanhållning utan skriva låtarna som fristående. Och framför allt genom att byta genre.

Britterna är ett av 2000-talets största rockband och det med allra mest extravaganta scenshower. För mig är de ett magiskt band. Trion har gjort två av mina topp tio-skivor någonsin med ”Absolution” och ”Black holes and revelations”. En stor del av briljansen är föränderligheten och vägran att vara genrebundna – de har både mästerliga progressiva poplåtar och fantastiska hårdrockslåtar i bagaget.

Trots det är det mest underhållande jag läser inför albumsläppet en skribent som anser att de är ett band alla kan samsas kring. Jag har snarare upplevt det tvärtom. Många har svårt att ta in just det överdrivna och gränslösa. Gränsen lär ju vara tunn mellan geni och galenskap. Och hos Muse ibland mellan nyskapande och nonsens.

Om de genom åren rört sig främst inom alternativrock, metal och rockopera är den nya plattan snarare syntrock. Men enkelt igenkännbart som Muse och självklart inte enbart syntrock. Här finns pop, rock, hårdrock, rockabilly, hiphop, glamrock, orkestralt och Primus-bas. Trion har sagt att de vill blanda genrer och tidsperioder, men såväl bildmässigt som musikaliskt kan mycket härledas till 80-talets popkultur. Tillbaka till framtiden blir en slags sammanfattning, men texterna hamnar rätt i samtiden med rader som ”God decides to look the other way and a clown takes the throne” och ”You’ve been bitten by someone’s false beliefs”.

Många av beståndsdelarna som gör Muse så speciella hörs på ”Simulation theory”. Det överdrivna och ogenerade. Det progressiva och oväntade. Matt Bellamys högtflygande sång. Men det saknas en låt att falla handlöst för och tillräckligt av svävande refränger och rejäla rockriff.

Samtidigt som jag uppskattar förnyelselustan och hör kvalitén kan jag ändå inte till fullo köpa allt. Till min förvåning hittar jag mer av det jag önskar i de alternativa och akustiska versionerna på deluxe-utgåvan. Det är därför betyget blir en fyra.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.