Kultur

Till diktens försvar

Kultur Artikeln publicerades
Malte Perssons nya diktsamling är en hyllning till dikten.
Foto: Sofia Runarsdotter
Malte Perssons nya diktsamling är en hyllning till dikten.

Malte Perssons nya diktsamling slår ett slag för den tidlösa poesins kraft, som ett alternativ till samtidens digitala yra. Det är en lustfylld läsning, tycker Stefan Eklund.

Till dikten

POESI

Författare: Malte Persson

Förlag: Albert Bonniers

Malte Persson rider ut till poesins försvar i sin nya diktsamling. Den heter ”Till dikten” och är ett lustfyllt vändande och vridande på poesins mening och mål.

Men den är också en kärleksförklaring, till dikten, till språket, till varje ensam bokstav dömd till en svartvit existens innanför bokpärmen.

Malte Persson är en språkjonglör med absolut gehör. ”Till dikten” är en suggestiv och underhållande läsning, men också tänkvärd, som i dikten ”Orden” om just de ord som ”är lika utbytbara som en timanställd vikarie”, de ord som ”kan nästan inget utom att betyda och betyder ändå oftast mycket lite.”

Som ni förstår av citaten ovan finns här en humor. Den är viktig för Malte Persson. Inte bara för poeten Malte Persson, utan också för twittraren och kulturskribenten med samma namn. I de rollerna är han flitig, politisk – och rolig. Frågan är i vilken mån hans brödskrivande påverkar hans poesi? Det finns rader i ”Till dikten” som liknar i stunden välfunna tweets, till exempel den om en dikt ”som tappar credd genom att hyllas av Göran Greider.”

Eller som det står i den genialt infernaliska dikten ”I helvetet”: ”Hades är som Twitter”.

Jag är inte säker på att jag gillar tweet-känslan i hans poesi – eller är jag bara onödigt konservativ? Möjligt. För ofta används samtidsmarkeringarna som beskrivningar av sämre alternativ till att ägna sig åt ”dikten”, den tidlösa och älskade.

Eller som det står i den genialt infernaliska dikten ”I helvetet”: ”Hades är som Twitter”.

Malte Persson har stor kunskap om den poetiska traditionen och förhåller sig oavbrutet till den. Blinkningar till andra poeter – Ann Jäderlund och John Ashbery till exempel – finns det gott om och det är med en självironisk suck av längtan efter en svunnen storhetstid, då poeter verkade med större självförtroende och inte var lika marginaliserade som idag, han konstaterar att ”vi moderna poeter gör ju inte anspråk på att veta mycket.”

Malte Perssons två föregående böcker, sonettsamlingen ”Underjorden” (2011) och romanen ”Om Ofissim” (2016) drevs av samma språkliga glädje som ”Till dikten”. Men precis som i de böckerna finns här också en existentiell fåra man inte ska bortse ifrån. Den handlar om den ensamhet vår fångenskap i språket innebär. Den ensamheten slår igenom ibland, starkt och djupt berörande, med toner som påminner om Kristina Lugns:

”Det har hänt att jag fått rådet/ att ’skaffa mig ett liv’. / Men var skaffar man ett sådant?”