Kultur

The National ger sig in i filmvärlden

Kultur ,
The National.
Foto: Graham MacIndoe
The National.

Genom ”I am easy to find” har amerikanska The National testat något helt nytt. Genom 16 låtar målar de upp historien om ett liv.

The National

Album: I am easy to find

Bolag: 4AD

Genre: Indie/ alternativ

Jag har alltid tyckt att The Nationals musik låter som filmmusik. Varje låt passar till en scen där huvudpersonen står inför ett stort val och tankarna snurrar i skallen.

Och nu har de kommit väldigt nära filmens värld. Med sitt åttonde album ”I am easy to find”, så har de samarbetat med regissören Mike Mills som gjort en kortfilm med Alicia Vikander i huvudrollen. Bandet har tidigare beskrivit albumet som ”det mest ambitiösa de gjort under sin 20 år långa karriär” och det innehåller hela 16 spår och är 68 minuter långt. Men skivan är inte soundtrack till filmen, har de poängterat, utan albumet och kortfilmen beskrivs av Mike Mills som syskon.

I filmen får vi se en kvinnas liv i olika ögonblick, och texterna är inspirerade av dem, så till den grad att Mills bett The National ändra textrader för att de ska passa bättre till filmen.

Musiken är nedtonad, spirituell och någonstans i indiepop/alternativ-genrerna. Det finns också en del små överraskningar här och där. Som i spåret Not in Kansas, här tystnar bandet helt för att låta en kör beståendes av sångerskorna Gail Ann Dorsey, Lisa Hannigan och Kate Stables sjunga 90-talslåten Noble experiment.

Det de lyckats med är att jag, utan att ha sett hela kortfilmen, kan höra en kvinnas livsberättelse i låtarna. Alla de pusselbitarna har de samlat ihop och byggt en berättelse av, på ett sätt som få andra band hade kunnat.

De firar 20 år som band i år och The National har gjort sig kända som ett ganska melankoliskt gäng med mörka, svåra texter och jämfört med mycket av deras tidigare musik så är ”I am easy to find” mer upplyftande. Spår som ”You had your soul with you” och ”Where is her head” är mastiga, levande låtar med mycket upptempo och solsken.

Albumet är till stora delar helt magiskt. Varje spår en ny pusselbit i en berättelse om ett liv där de skickligt målar upp ögonblicksbilder. Vardagliga saker som att se någon du känner igen i en park till det dramatiska, att bli kär, när någon nära dör.

Men det låter inte helt som vi är vana vid att höra The National. Texterna är rakare, melodierna mindre experimentella. Albumet känns mycket som en mittenväg, där de prioriterade att göra låtar som passade ihop framför sin konstnärlighet.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.