Kultur

Teaterscenens gaykamp ger skäl för stolthet

essä Artikeln publicerades
Författaren Mart Crowley (vid mikrofonen) och skådespelarna i
Foto: Charles Sykes
Författaren Mart Crowley (vid mikrofonen) och skådespelarna i "The boys in the band" fick pris för bästa nyuppsättning av en pjäs vid Tony Awards 9 juni 2019 i New York.

1968, före Stonewallupproret, Prideparader och samkönade äktenskap. Då kom pjäsen ”The boys in the band”, en mörk komedi om åtta homosexuella män. Pjäsen slog ned som en bomb i New Yorks teatervärld. Nu har den satts upp på nytt på Broadway och fick i söndags pris för bästa nyuppsättning vid Tony Awards i New York. Frilansskribenten James Åke Englund tar oss tillbaka i gayhistorien.

Fem årtionden har gått och mycket har förändrats. Kan ”The boys in the band” säga oss något idag och är den fortfarande aktuell?

Mart Crowley var under slutet av 1960-talet manusförfattare i Hollywood med många vänner, men med få uppdrag. 31 år gammal stod han utan arbete eller inkomst när han blev tillfrågad om att passa ett hus medan ägarna var bortresta. Arbetslös och utan inkomst antog han erbjudandet och använde de fem veckorna till att skriva det manus som skulle komma att bli hans genombrott. Några år tidigare hade teaterkritikern Stanley Kauffmann skrivit en essä i tidningen The New York Times om att några av den tidens största manusförfattare skrev om homosexuella relationer, kamouflerade till heterosexuella relationer, för att allt annat var omöjligt på grund av tidens syn på homosexuella. Premissen för hans essä var att homosexuella författare skulle lämna heterosexuella relationer åt heterosexuella författare. Skildringar av homosexuella på teatern var under denna tiden en reflektion av samhällets syn på homosexualitet. Homosexuella skildrades på denna tiden oftast som sjuka eller brottslingar som alltid gick ett tragiskt öde till mötes. Crowley, själv homosexuell, antog utmaningen att skriva om homosexuellas relationer. Och han var arg. Arg över hur Hollywood behandlat honom, över hur homosexuella behandlades i allmänhet och skildrades på teatern i synnerhet. Han använde han de fem veckorna i huset och sin ilska till att skriva manuset till en pjäs med namnet ”The boys in the band”.

Resultatet blev en pjäs om åtta homosexuella män som träffades för att fira en av vännernas födelsedag. Det börjar som en komedi med kvicka repliker men övergår snart i ett mörkare drama där deras internaliserade homofobi, outtalad ilska och rivalitet blossar upp när de leker en ”sanningslek” som går ut på att samla poäng genom att ringa upp sin sanna kärlek. Något som i slutet på 1960-talet kunde innebära att man förlorade sitt sociala anseende eller sitt arbete. Under denna tid ansågs homosexualitet vara ett av de största hoten mot det amerikanska samhället tillsammans med abort, otrohet och prostitution. Homosexuella fick inte arbeta för staten, barer fick inte servera homosexuella alkohol och amerikanska psykologförbundet betecknade fortfarande homosexualitet som en sjukdom. I pjäsen har rollfiguren Harold förvandlat sitt självhat till makt och storslagenhet manifesterat i rörelser, tal och kläder. Han beskriver sig själv som en 32 år gammal, ful, judisk fjolla. Vid ett tillfälle under kvällen avslöjar festens värd Michael, att Harold samlar på piller så att han en dag kan ta livet av sig, och gör en referens till den tidens skildringar av homosexuella som tar livet av sig, eller dödas i slutet av pjäsen. Michael säger att Harold inte kommer att göra det, för att detta inte är en sådan pjäs. Detta blir i pjäsen både en spark till den tidens skildringar av homosexuella och ett ställningstagande att denna pjäs är annorlunda.

Pjäsen blev en omedelbar succé. Kön gick runt huset morgonen efter premiären och pjäsen flyttade strax efteråt till en större teater. En av skådespelarna borrade ett hål i kulisserna där skådespelarna kunde se publiken på första parkett, och kväll efter kväll satt där kändisar som Marlene Dietrich, Groucho Marx och Jacqueline Kennedy. 1001 föreställningar kom att spelas under tre år. Pjäsen blev till ett genombrott för Crowley, som kom att bli huvudförfattare för tv-serien ”Par i hjärter”.

Men ”The boys in the band” drabbades av bakslag efter att en grupp homosexuella, bisexuella och transpersoner på baren Stonewall hade tröttnat på polisens trakasserier och slagit tillbaka. Polisen gjorde regelbundna razzior mot Stonewall Inn i New York. De grep bland annat män som klädde sig i kvinnokläder. Den 28 juni 1969 hade gaypubliken fått nog och började kasta mynt på polisen. Fler och fler anslöt och händelserna utvecklade sig till det som vi idag kallar för Stonewallupproret, när gayvärlden revolterade mot makten.

I den turbulenta tiden efter Stonewall uppstod demonstrationer utanför teaterlokalerna där ”The boys in the band” spelades. Pjäsen kom i en tid då homosexuella ville framställa sig samhällets stöttepelare, förändra rättsväsende och lagar. Ledordet efter Stonewallupproret var pride, stolthet, och man ville inte förknippas med en pjäs om stereotypa, homosexuella män tyngda av skam som önskade att de inte var homosexuella och gav sig på varandra.

Pjäsen hade premiär året innan Stonewallupproret. Filmen som kom 1970, året efter upproret, drabbades hårdast av protester från hbt-samhället. I en tid av få förebilder blev varje skildring av homosexuella också till representation av en hel grupp och det ansågs att pjäsen och filmen stod på fel sida av historien. Många av skådespelarna kom för alltid att förknippas med pjäsen och filmen, att ha spelat homosexuell, och deras karriärer uteblev. När aidsepidemin drabbade hbt-samhället under 1980-talet drabbades även pjäsen. Producenten, regissören och fem av skådespelarna har dött i aids.

Samtidigt som pjäsen och filmen som baserades på pjäsen råkade ut för bakslag i USA, spred sig pjäsen över världen. ”The boys in the band” har spelats, och förbjudits, i ett antal länder.

Den sattes upp, med titeln ”Oss pojkar emellan”, så tidigt som 1970 i Sverige på Malmö stadsteater. Något som måste anses att ligga i framkant då homosexualitet fortfarande betecknades som en sjukdom i Sverige, och gjorde så fram till 1979. I USA togs sjukdomsbeteckningen bort 1975. Med tiden kom andra amerikanska pjäser som ”Bent” om homosexuella under andra världskriget. ”Arnold” (Torch Song Trilogy) 1982 om en mans sökande efter kärlek och respekt. ”Änglar i Amerika” (Angels in America) 1991 om aids-epidemin. ”Arnold” spelades i Stockholm senast 2013 med Rickard Wolff i titelrollen. ”Änglar i Amerika” spelades på Borås Stadsteater 2007. Idag har vi så många olika historier om homosexuella, att en pjäs inte längre behöver tyngas av bördan att representera en hel grupp.

Min egen relation till ”The boys in the band” har varit komplicerad. Jag har hört och läst mycket om den. Omdömen som stereotyp, föråldrad och en produkt av sin tid har gjort att jag dragit mig för att se den. Jag såg den som teateruppsättning i London först 2014 i en tämligen utslätad version där fokus låg på humorn i pjäsen. Filmen stod i många år i min hylla bland andra dvd-filmer. Till skillnad mot många filmade pjäser så var alla skådespelarna från pjäsen med i filmen och filmen sades vara pjäsen så trogen, att se filmen skulle vara som att se pjäsen. Det var först förra våren som jag tog mig tid, mod och kraft att se filmen, då jag hade bestämt mig för att se uppsättningen på Broadway. Och jag fann den smärtsam att se för att den var så äkta och ärlig. På samma sätt som tv-serierna ”Queer as folk”, och ”Torka aldrig tårar utan handskar”, generade mig för att de skildrade mindre smickrande beteenden som vi gärna vill kategorisera som stereotypa fördomar om homosexuella män.

På samma sätt skildras männens fjollighet, promiskuitet och självhat i ”The boys in the band”. Visst är det ofta så, att vi vill blunda för, och förneka det smärtsamt ärliga. Äkta skildringar är ofta svåra att se. De generar oss, får oss att skämmas och blir till en spegelbild vi inte vill se. Men att reducera det till en fördom som ligger i betraktarens sinne snarare än i homosexuellas beteenden, är att förenkla och blunda för sanningen. Även om det naturligtvis finns bakomliggande orsaker och förklaringar, så känner jag igen beteenden från pjäsens rollfigurer i såväl mig själv som i andra homosexuella. Crowley skildrar komplicerade människor med fel och brister som vem som helst.

”The boys in the band” återvände under sommaren 2018 till teaterns huvudstad New York och spelades denna gång på Broadway. Skrämmande aktuell samtidigt som den är ett unikt tidsdokument, en historielektion om en grupp vars historia inte lärs ut i skolan. Manuset och dialogen är fräsch och känns fortfarande aktuell. Även om mycket självklart har ändrats i samhället under de 50 år som gått, så är processerna och kvalen hos de enskilda personerna densamma.

Om skådespelarna från originaluppsättningen fick sina karriärer förstörda på grund av hur situationen var för homosexuella i slutet av 1960-talet, så kan skådespelarna idag göra pjäsen tack vare hur långt vi faktiskt har kommit. Pjäsen har idag öppet homosexuella producenter, regissör och skådespelare som sedan tidigare är framgångsrika och vars öde och framtid inte görs eller förgörs på grund av att de är öppet homosexuella eller spelar homosexuella. Uppsättningen idag, 50 år senare, är mer en hyllning till hur långt vi faktiskt kommit under dessa år.

Om skådespelarna i originaluppsättningen borrade ett hål i kulisserna för att titta på kändisar i publiken, så erbjuds dagens publik via pjäsens Instagramkonto ett titthål genom kulisserna in till skådespelarna. Idag är skådespelarna stjärnor sedan innan. En av vår tids högst betalda skådespelare, Jim Parsons från ”The big bang theory”, spelar festens värd Michael. Zachary Quinto, från ”Star trek”, spelar Harold. Även om de inte var födda när pjäsen först spelades, kan de idag spela i pjäsen i mångt och mycket tack vare den påverkan som pjäsen haft på amerikansk teatern.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.